Almost Pretty

Long time no talk! Orkar inte skriva något just nu men jag tänkte ladda upp lite filmer från de senaste veckornas hoppträningar + filmerna från tävlingen på hippo! Sen en massa fina bilder jag har fått skickat till mig!

 

Foto: Ylva Danielsson

 

 

Jag har länge varit anti nässpray av den anledningen att det bara gör att det snor som redan finns i näsan förvandlas till vatten och rinner hämningslöst ur näsan - inte en trevlig upplevelse. Men när jag fick influensan tidigare i år så köpte Fanny nässpray till mig av misstag (hade bett henne köpa halsspray) och den råkade vara så. jävla. bra. Så jag kan hett rekommendera Nasoferm, den trollar bort snoret DIREKT! Snoret bara försvinner, det är helt fantastiskt! Jag kan dock förvarna att om man inte är supertäppt så får man en ganska äcklig smak i svalget, men det är ju bara att äta/dricka något gott så försvinner det! No more snor!

I övrigt så börjar jag känna igen mig själv som sjukling, även om det är tredje gången jag är sjuk i år så verkar det bli en väldigt kortlivad förkylning vilket jag är väldigt tacksam för! Jag fick ont i halsen i måndags - vilket i princip alltid är mitt första förkylningstecken - och på tisdagen kom även den hemska slemhostan (den som gör ont och smakar äckligt). Men redan idag övergick hostan till rethosta och på eftermiddagen kom snoret. Jag känner mig redan mycket fräschare än jag gjorde när jag vaknade imorse så jag är tillbaka i fabriken på fredag! Jag bestämde mig för att stanna hemma en dag till, dels för att det är lika bra att kurera sig när man redan är igång och dels för att om rethostan får som den vill blir det inte nödvändigtvis jättemycket sömn inatt.

Jag passar på att vara lite produktiv medan jag ändå är hemma från jobbet i alla fall, jag bokade in tid på bilprovningen imorgon och idag kollade jag och Fanny oljan på bilen. Eller ja, vi skulle kolla oljan men efter att stickan var i princip torr efter flera försök insåg vi att det typ inte fanns någon olja, hahaha, så istället fyllde vi på med fyra liter! Oljelampan brukar lysa ganska ofta men eftersom den slocknar direkt och bilen är lite som den är har vi inte tänkt så mycket mer på det, men nu har den faktiskt slutat lysa, haha.

♥

Det händer ganska ofta på jobbet att jag blir så sjukt peppad på att pyssla med något hemma, sy, redigera bilder, fotografera m.m. Jag får lust att säga att jag är sjuk och åka hem tidigare bara för att göra något som jag för det mesta inte orkar göra när jag kommer hem efter en hel arbetsdag. Men jag kommer alltid på mig själv med att tänkta "det är ju bara ett/två pass kvar" eller "pengar" och så stannar jag kvar. Det är inte alls lika roligt när man faktiskt blir sjuk och måste åka hem, som idag. Jag kände igår att jag höll på att bli förkyld, det började i halsen - som vanligt - och jag blev även hostig. Jag hade inte med mig värktabletter eller något annat så det var bara att jobba vidare men när jag kom hem stoppade jag i mig allt jag kunde för att förebygga en förkylning och sen gick jag och la mig vid åtta på kvällen. Jag mådde inge vidare imorse men for ändå till jobbet för att där lida av en riktigt otrevlig hosta samtidigt som jag kände mig både yr och svag, så till lunch gav jag upp och åkte hem. Jag sov någon timme på eftermiddagen innan jag for och red, jag ville inte missa en till ridning bara för att jag råkade bli sjuk för tredje gången i år (vilket i sig är både förvånansvärt och riktigt sugigt). Jag mår lite bättre nu än jag gjorde tidigare idag men jag bestämde mig för att stanna hemma imorgon också, när jag väl har åkt hem kan jag lika gärna stanna hemma ett tag och faktiskt försöka kurera mig lite, halva dagen idag blev karrensdag så från och med imorgon får jag ju ändå sjuklön. Om min kropp är schysst så blir jag frisk ganska snabbt, jag brukar ju inte vara sjuk varken ofta eller länge (dock verkar mitt imunförsvar krackelerat ganska ordentligt i år...) så det är inte omöjligt att jag är tillbaka och bygger stol innan helgen.

Det enda bra med att vara hemma och sjuk är att jag får sovmorgon imorgon! Jag har bara haft en sovmorgon sen förra helgen eftersom det var övertid i lördags och jag tror faktiskt lite att det är på grund av alla övertider som min kropp gav upp. Innan påsken jobbade jag övertid både tisdag och onsdag, förra veckan tisdag-torsdag och även i lördags som sagt. I lördags var det också begravning för Gro vilket tog på kroppen också, efter att ha jobbat 06-09.20 och varit på begravning sov jag middag i fem timmar och kunde ändå somna igen i hyfsad tid på kvällen. Jag fick sovmorgon på söndagen och på måndagen blev jag sjuk.. Det är inte lätt!

Jag ska försöka låta bli att vända på dygnet bara för att jag får en extra sovmorgon eller två så jag tror minsann att det är dags att gå och lägga sig nu!

♥

Med jämna mellanrum, typ en gång i månaden, slås jag av tanken av hur konstigt det är att jag som kvinna måste betala pengar för något som män aldrig behöver oroa sig över, något som vi inte kan rå för att vi behöver, nämligen bindor, tamponger och trosskydd. Jag tar ibland upp det här med nära och bekanta, att jag inte förstår vitsen med att företag ska tjäna pengar på något som händer nästan alla kvinnor världen över en gång i månaden i ca 40år av deras liv. Ofta kommer motargumentet (från män) att män måste raka sig, att om de måste betala för rakhyvlar m.m. så måste väl kvinnor betala för tamponger. Men det är inte samma sak, långt ifrån!

Idag finns det många män som inte väljer att raka sig, som sparar ut sitt skägg och trivs med det. Andra män vill raka sig och det är väl helt upp till dem att göra som de vill, men det är ingen som skulle ställa sig och skratta och peka på en orakad karl. Ingen skulle titta två gånger på en man med behåring över halva ansiktet, för det finns ingen tabu i det, men om jag skulle sluta använda sanitetsprodukter så skulle det bli ett jävla liv! Hur skulle jag bli bemött på jobbet om jag kom in med en stor blodig fläck på byxorna? Vad skulle chefen och mina arbetskamrater säga om jag lämnade blodavtryck varje gång jag satte mig ner i fikarummet? Skulle jag ens få behålla jobbet? För att inte tala om vad som skulle hända om jag satte mig på en buss eller ett tåg utan att använda en binda medan jag har mens!

Jag har råd att köpa bindor varje månad, jag har råd att byta med jämna mellanrum, men jag räknas också som medelklass. Tänk på de som har det sämre ställt än mig? De som kanske inte ens har ett tak över huvudet? Ska de fortfarande förväntas att lägga ut tusentals kronor genom sin livstid bara för att inte bloda ner vår vackra, fina och rena värld? Tänk på de som lämnar tampongen inne för länge för att de bara har några kvar, de som faktiskt tvättar ur sina engångsbindor för att kunna använda dem en gång till. Är det humant?

Vill du återigen dra upp det här med rakningen så har jag något att säga dig, om du är man och absolut inte vill gå runt med tre decimeters skägg utstickandes åt alla håll och känner att du blir kränkt som måste betala för din lilla rakapparat medan vi kvinnor slipper betala för något så banalt som trosskydd, köp en sax för fan! När skägget blir tillräckligt långt så kan du trimma det med en sax istället, men det är fortfarande ingen som kommer att äcklas av dig - för du utsöndrar inte blod helt ofrivilligt en gång i månaden. Om ni ska vara så jävla griniga kan ni väl få 19kr om året och köpa ett trepack saxar från Ikea, men till skillnad från erat skägg så kan jag inte klippa av min mens när den blir för lång. Den kommer att komma tillbaka, gång på gång, och alltid vara lika äcklig.

Så kom igen nu "det moderna samhället", sluta vara så jävla giriga och ge mig tampongerna gratis! NU!

Besvikelsen att vakna halv nio på sin första lediga dag på nästan två veckor... Det hjälper såklart inte att jag fick mens idag och därmed mensvärk. Jag undrar hur mycket mensvärk jag har egentligen när jag fortfarande har ont fast jag äter massor med värktabletter. Första dagen är alltid värst så på sätt och vis är det ganska skönt att få det när jag ändå är ledig, sist så jobbade jag och hade ont hela jävla dagen - det gick över först när jag kom hem från jobbet, haha. Det sura är att det inte hjälper att sova, sist kunde jag ju inte ens försöka, men idag så sov jag middag men hade likförbannat fortfarande värk när jag vaknade. Det var dock skönt att sova, jag tog helt enkelt sovmorgon senare på dagen.

Jag känner mig nästan bakis, det är tungt att hålla igång i 11 dagar utan större vila, så det känns riktigt skönt att jag kunnat sova bort den här dagen men ändå veta att jag har tre dagar helg kvar! Samtidigt kan jag inte låta bli att längta lite tills ledigheten är över så jag får veta mer om det här med heltidsgrejen, haha. Jag borde inte tänka på det så mycket, det känns som att det egentligen inte kommer bli någon skillnad från dagsläget, men med min hjärna så går det inte riktigt att bestämma sig för att sluta tänka på något - jag är ju överanalyserarN.

Planen i helgen är att försöka städa lite så att min lägenhet inte förfallar till sin vanliga dåliga standard, men just nu känns det inte som att jag kommer idas. Jag ska även försöka ta mig igenom alla Hippo-bilderna, fast det känns också ganska jobbigt just nu. Jag är som luddig i huvudet, jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Jag är inge sugen på att gå och lägga mig igen, jag är inte heller särskilt sugen på att sitta vid datorn/titta på tv-serier. Men med mensvärken så känns det inte som att jag skulle få för mig att typ gå ut på en promenad heller. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, förutom att det faktiskt blir bio ikväll med systrarna! Äntligen så ska vi se Into The Woods! Som jag har längtat! Det är en fantastiskt bra musikal som jag såg första gången när Profilteatern tillsammans med Norrlandsoperan satte upp den när jag var 12år. Vi var och såg den minst två gånger där, och sen hittade vi originalversionen (tror jag) från Broadway från 1987 som vi tittade på på VHS hundra gånger, haha. Fia och Fanny såg någon uppsättning av den i Göteborg och så gick vi även och såg den när Strömbäcks musikallinje satte upp den svenska versionen på Idun för något år sen. Jag är egentligen inte så mycket för musikaler, men just Into The Woods är så jäääävla bra! Det blir spännande att se den som film den här gången!

♥

 

Klockan är bara åtta, men jag kommer nog gå och lägga mig efter att jag har skrivit detta. Jag har klivit upp tidigt de senaste 11 dagarna, jobbat övertid, var på Hippologum hela förra helgen, ridit, lagat mat, varit två vändor till Västansjö och gud vet vad! Jag är så utmattad att jag skulle kunna börja grina när som helst. Det är lite lustigt ändå, när jag är riktigt jävla trött så blir jag så sjukt blödig! Det hjälper såklart inte att jag idag har sett sista avsnittet av två bra tv-serier som slutat (Cougar Town och The Mentalist) efter att i söndags tittat på sista avsnittet av Hart of Dixie. Jag är en sån där person som lätt fäster mig vid böcker, filmer och serier vilket gör att det blir rent av ledsamt när de tar slut. Som grädden på moset så är jag ganska säker på att jag har pms också, och då blir allt bara värre, haha. Det är tur att jag är ganska nöjd med min vardag just nu annars hade jag nog suttit här och gråtit floder för ingenting, hahaha.

En stor anledning att jag är så nöjd med livet just idag är jobbrelaterat. Jag tog ju initiativet att bli upplärd på 6an igår innan övertiden och klarade av stationen utan större problem när vi var kort om folk och allt alltså gick lite långsammare, men idag bestämde jag att jag minsann skulle stå på 6an ett helt pass när vi var full bana! Hur ska jag veta om jag klarar av den i normalt tempo om jag inte provar? Det roliga var ju att jag inte frågade någon om det var okej utan bara bestämde mig för det. Jag sa det såklart till Maria och hon tyckte att det var okej, om jag kände att det blev för mycket kunde jag ju bara byta med den som stod på 5an! Nu var det väl inte fullt ös sista passet när jag stod där (vem orkar jobba arslet av sig två timmar innan långhelgen liksom?) och jag hade en väldans tur med stolarna (istället för att det kom varannan lätt och varannan jobbig stol som det varit de tre första passen så var det bara ett fåtal jobbiga stolar) men det känns lovande för framtiden. Jag hittar alla skruvhål utan större problem (på den värsta stolen skruvar man 12 skruv utan att se vart man faktiskt skruvar) och har inte förstört någon stol hittills! Hahaha.

En andra bra sak som också är jobbrelaterad är att Manpower har lagt ut att de söker sju personer för heltid fram till och med att fabriken stänger ner, på grund av att Volvo lägger fler odrar än planerat och att arbetsstyrkan inte är så stor som den behöver vara, och jag blev ju lite orolig att jag skulle bli utfasad eftersom jag officiellt bara är poolare. Så jag ringde till Maria på Manpower och sa att jag gärna skulle vilja ränkas som en fulltidare istället så att jag vet att jag får jobba så mycket som det bara går, hon sa att hon skulle kontakta Isringhausen och berätta att jag ville detta och se om de tyckte att det var okej. Några timmar senare kom min arbetsledare Jörgen fram och frågade om jag hade pratat med Maria så jag berättade för honom hur det låg till. Tydligen hade han, enligt Tony, fått ett mail om detta som han inte hunnit läsa än, men han sa att han skulle svara ja! Så om jag hänger med i svängarna så kommer jag alltså, förhoppningsvis, räknas som heltidare fram tills stängning! Så jävla skönt! Dessutom betyder det förhoppningsvis också att jag inte behöver boka in mig på pass utan att jag kommer bli schemalagd automatiskt! Det känns lite roligt att jag igår skrev att jag jobbar heltid inofficiellt och att det nu verkar bli officiellt! Det är såklart supertråkigt att Isring kommer lägga ner, av många anledningar, men samtidigt är det ju en trygghet att veta att jag inte kommer prioriteras bort som poolare. Jag tror såklart att det hjälper att jag redan varit där i princip hela mars, att jag är väldigt snabblärd och att jag själv tog initiativet att lära mig mer (det är inte bara så bara utan vi måste vara överbemannade för att det ska hinnas med upplärning, det var därför jag tog tillfället i akt när vi var en extra på banan sista passet). Planen var ju för någon vecka sen att jag skulle få lära mig ryggen men i och med att många har varit borta så har det inte blivit av, beroende på arbetsstyrkan de kommande veckorna så får jag förhoppningsvis lära mig den snart ändå.

Det hela med heltiden är lite rörigt och jag förstår det knappt själv, men vi får väl se om Maria hör av sig efter påsken med exakta detaljer, det känns hur som helst som att det kommer lösa sig till det bättre. Något jag tacksamt tar emot just nu!

Nej, nu somnar jag nästan sittandes i soffan, jag tror jag går och lägger mig faktiskt, jag skiter i att det är pensionärsvarning på klockslaget, hahaha. Jag har slitit ordentligt de senaste 11 dagarna så jag förtjänar att gå och lägga mig när jag vill! Och att stänga av allt vad väckarklockor heter! Glad påsk för fan!

♥

Hej och hå, det här med att vara vuxen är riktigt ansträngade! Nu jobbar jag mer eller mindre heltid på Isringhausen och kommer troligtvis (förhoppningsvis) kunna göra det enda fram tills de stänger 10/7. Det känns riktigt bra med en fast inkomstkälla, även om det bara är temporärt. Jag har hunnit fundera mycket på livet medan jag står där och bygger stol efter stol och jag har kommit fram till att jag måste hitta ett fast heltidsjobb, jag är inte gjord för att plugga så varför utsätta mig för den ångesten? Jag har reflekterat över att min längsta anställning var hos Lernia när jag jobbade på Volvo i 6 månader, före och efter det har det varit kortare anställningar och/eller mindre omfattning. Jag drömmer ju helt klart om att skaffa en häst, men det kommer aldrig gå om jag inte först har ett ordentligt jobb! Jag vill ju väldigt gärna jobba inom industrin eftersom jag vet att jag trivs bra med det, men det är inte så lätt att få såna jobb här längre. Särskilt inte nu när Volvo flyttar monteringen, Isringhausen lägger ner, även fler underleverantörer påverkas, och så ska alla de som förlorar jobben där ut och söka nya. Visst, jag har relevant erfarenhet, men min tid inom industribranschen är ju som en piss i havet jämfört med de flesta andra. Jaja, vi får se vad som händer, jag försöker undvara mig själv lite ångest genom att bara fokusera på att jag faktiskt har jobb precis just nu.

Apropå Isringhausen, idag har jag lärt mig en ny station! Philip stod på upplärning på ryggen med Jerry de första tre passen, men sista så tog de varsinn annan station vilket gjorde att vi var en för mycket på banan, då tog jag själv initiativet att tvinga Kalle att lära mig station 6, haha. Jag har länge velat lära mig mer, men det är svårt då det har varit mycket personalbrist på senaste tiden, men eftersom jag jobbade övertid igår och inte kunde hjälpa de som i vanliga fall inte ens står på banan att göra 6an så kände jag att nu jävlar! Så på två timmar lärde jag mig en ny station och fick användning för det när jag jobbade övertid även idag. Det är nice att jobba övertid, det blir tre timmar extra efter en vanlig arbetsdag (alltså 11 timmar) men vi äter middag på arbetstid i en halvtimme och sen får vi även en kvarts rast vid kl.18 så det är egentligen inte så mycket mer jobb. Att vi utöver övertidspersättning också blir bjudna på middag är ju inte fy skam heller, hahaha! Det finns så mycket som är fel på Isringhausen i samband med nedläggningen, men det gynnar såna som mig, som vill tjäna mer pengar, väldigt bra! Det är inte så många som ställer upp på övertid, vilket jag verkligen förstår, men i och med det blir det förhoppningsvis ännu fler tillfällen för oss få som ställer upp, vi som inte har något att förlora.

Men det är tungt att jobba heltid. Det är tungt att kliva upp vid kl.06 på morgonen, arbeta fysiskt i åtta timmar och sen försöka ha något slags liv utöver det. Jag var ju på Hippo hela helgen och fotade tävlingarna (4780 bilder för att vara exakt) vilket gjorde att jag inte varit "ledig" sen förra söndagen. Att jag dessutom gav upp min sovmorgon i fredags för att jobba två timmar får jag ju skylla mig själv för, men det är hårt att kliva upp tidigt 10 dagar i rad! Nu är det dock bara en tidig morgon kvar innan jag stänger av väckarklockan och går på långhelg! Påsken kunde inte komma mer lägligt, jag känner verkligen hur slut jag är i kroppen och hur bra den kommer att må när jag får vara ledig fyra dagar och sen bara jobba fyra dagar innan nästa helg. Eftersom jag inte är anställd på heltid så måste jag såklart inte jobba hela tiden, men jag vill ju ha pengarna och då är det även skönt att veta att jag hur som helst inte kan jobba dessa fyra dagar.

Nä, i helgen blir det att kolla igenom, välja ut, markera, redigera och ladda upp bilder från hopptävlingen, och förhoppningsvis lite tid med min kamera och mina nya objektiv i det utlovade fina vädret som väntas hela helgen!

Nu ska jag stänga av hjärnan och titta på något tv-serieavsnitt innan jag stänger ner helt för att ta mig upp en sista gång imorgon.

♥

Long time, som vanligt alltså. Livet rullar på, på gott och ont, jag fick veta att jag får tillbaka mindra på skatten än väntat, men fortfarande mycket pengar (en kille på jobbet får tillbaka 305kr - och det är första gången han får något tillbaka på flera år) så en borde ju inte klaga. Å andra sidan tycker försäkringskassan att jag måste betala tillbaka allt det jag fick i bostadsbidrag 2013 innan jag började på Volvo (och började tjäna oförskämt mycket pengar) eftersom jag tjänade så mycket på Volvo. 10.692kr för att vara exakt. Jag har redan skrivit en kort och enkel överklagan och ska skicka in den så fort jag kommer ihåg att skriva ut den. Det är svårt att vara glad när en har sånt här hängades över sig hela jävla tiden. Å andra sidan kommer jag få rätt bra lön nästa vecka, till min stora glädje! Mindre glad blev jag när jag insåg att det beror på att Manpower drar alldeles för lite skatt. Jag har skickat iväg ett mail nyss om att jag vill att de drar mer, så till nästa månad kanske det blir "rätt". Det är ändå på den högre skatten jag brukar räkna ut min lön på.

För en vecka sen fyllde jag 25år, det var första gången på flera år som jag faktiskt kände att jag fyllde år, innan har jag firat dagen efter så själva födelsedagen har som fallit bort, men i år så fick jag några grattis på jobbet och gick ut på kvällen med Maria, Amanda, Rebecka och Kicki - där jag också fick en del grattis från främlingar. Det var en trevlig dag, inget extraordinärt, men trevlig! Det faktum att jag fyllde 25 tror jag inte att jag har riktigt fattat än, det kan såklart bero på att jag ibland fortfarande känner mig som 17, haha. Det var hur som helst skönt att fira livet efter att en vän gått bort en vecka tidigare.

Ridningen går bra, jag har fått rida Corsica på söndagarna och hon var riktigt trevlig! Det enda tråkiga var att vi hade vikarier på båda hopplektionerna, jag hade gärna hoppat henne för Rebecka. På tisdagar är det fortfarande Mageno för hela slanten och han är så rolig att rida! Både i tisdags och förra veckan skrattade jag högt stora delar av lektionen! En grej jag tänkt skriva tidigare, men jag råkade få influensan och kom av mig, är att det minsann blir tävling ändå! Så min miss på uttagningen spelar ingen roll! De tre som faktiskt kunde delta fick inga superresultat så därför bestämde sig Emmeli för att ingen vann. Hon frågade oss istället om vi antingen ville ha en ny uttagning där en person blir uttagen till satsningsryttare och får tävla två gånger, eller att vi allihopa åker till Hippo och tävlar en dag. Svårt val? NEJ! Så i slutet på maj åker vi (förhoppningsvis) sex stycken från hoppgruppen med varsinn ridskolehäst till Hippo och visar upp dem! Jag är så glad och så peppad! Som grädde på moset så får jag nu tävla Mageno! Det blir bara bättre och bättre!!!! Han var ju inte redo för att gå en uttagning på 1m nu i vinter, men eftersom ingen längre behöver "kvala" så räcker det med att han är redo för att tävla 1m i maj istället! Det blir 90cm och/eller 1m - jag hoppas såklart på båda - exakt hur det blir är inte bestämt än. Jag är i alla fall så himla taggad och längtar som bara den! Jag och bästhästen får tävla tillsammans, på riktigt!

En sista sväng på detta långdragna inlägg är jobbet. Jag jobbar ju extra på Isringhausen, dock är det mer eller mindre heltid från och med för någon vecka sen, de behöver nämligen alltid folk och ingen har hittills hindrat mig från att boka in mig varje dag. Det skulle inte heller förvåna mig om de kommer behöva folk resten av tiden då de idag började avskeda folk. De gjorde det på ett riktigt fult sätt så även om de som jobbar där inte söker sig bort permanent riktigt än så lär det vara ganska folktomt nästa vecka. På eftermiddagsfikat höll de ett litet möte där det informerades om vissa förhandlingar (jag missade början på mötet så vet faktiskt inte exakt vad som sas) som blivit klara idag och att måndag blir den dag då de sägs upp. De sa till och med att det finns ett hederskodex inom företag att man inte säger upp folk på fredagar, så även fast förhandlingen blev klar idag så skulle de inte sägas upp förrän på måndag. Här kommer det fula. Ca 20 minuter efter detta möte börjar de gå runt och dela ut uppsägningsavtalen! WTF?!?! Några blev såklart plötsligt sjuka, eller tvugna att vabba, så de for hem innan de fick pappren i handen, men seriöst?! Om de nu skulle säga upp dem idag så behövde de väl inte säga att man inte säger upp folk på fredagar?! Jag kan tänka mig att det blir ganska tomt på banorna på måndag. Det här drabbar ju inte mig egentligen, jag har vetat sen varslet att Isring kommer lägga ner och att jag alltså blir av med mitt extrajobb till industrisemestern, men det är ju en fis i rymden om man kollar på dem som jobbat där hur länge som helst! Jag blev, som Karin så fint uttryckte det, sympatisur. Sista passet körde vi ut kanske fem stol och Mattias "lärde upp" mig och Philip på ryggen, haha. Philip fick klä en rygg och jag fick förbereda en. De lär behöva oss på ryggen inom en snar framtid men frågan är ju bara vem som ska lära upp oss. Och om jag över huvud taget är tillräckligt lång för att kunna klä, haha.

♥

Fyfan. Jag vet inte om det är ett tecken på att jag börjar bli gammal eller bara på att jag är mänsklig, men jag börjar fundera på om mina 10år med bara-sjuk-en-gång-om-året-och-max-tolv-timmar har fått motsatt effekt. Under hela 2014 var jag inte odrentligt förkyld en enda gång, men jag är ordentligt sjuk för andra gången i år redan nu. För tre veckor sen var jag magsjuk och hade feber, och nu är jag sjuk igen! Jag är tacksam för att magen är okej men jag kan inte direkt påstå att jag gillar feber heller... I början av året höll jag på att bli förkyld men efter att ha druckit echinaceabrus med jämna mellanrum så bröt förkylningen aldrig ut. I lördags kände jag att det var på gång igen, men trots brustabletterna, värktabletterna och ingefära i teet så kände jag mig faktiskt förkyld på kvällen. Jag gick och la mig ganska tidigt med förhoppningen att det skulle bli bättre till på söndagen, men ack så fel jag hade! Även om jag aldrig vaknade ordentligt och kunde konstatera faktum så började jag feberfrossa någon gång under natten. Vid tio på morgonen klev jag upp för att jag var kissnödig och tog då tempen, och mycket riktigt hade jag 38,2 grader. Jag tryckte i mig lite mer värktabletter och echinaceabrus (för jag hostade en del också) innan jag la mig i sängen igen. Jag vaknade med jämna mellanrum - av hosta, katten, frossa, svettningar, musiken som var igång - men bestämde mig ganska snabbt för att inte kliva upp något mer. Jag såg från gång till gång att solljuset som smög sig in bakom rullgardinen förändrades och till sist var det mörkt ute. Vid åtta på kvällen kollade jag tempen igen som då stigit till 38,7. Jag var uppe en kort stund innan jag gick och la mig igen och sov till och från fram till klockan nio imorse. Så jag har sovit av och till i 36 timmar och helt och hållet skippat söndagen (turligt nog var det teori på ridningen). Nu har jag enligt termometern ingen feber, sen om det beror på värktabletterna vet jag inte, men jag känner mig alldeles svag och yr. Planen är ju att jag ska jobba tisdag-fredag den här veckan - vilket jag också verkligen behöver - men jag är inte säker på om det blir något jobb imorgon. Jag skulle kunna härda, men helt ärligt är jag orolig över att köra bil till jobbet om jag fortfarande är så här yr, plus att det känns som att jag ev. kommer dra ner tempot lite för mycket för de andra. Jag har gett mig själv till klockan tre innan jag bestämmer mig, då hinner jag höra av mig till Isring i tid för att de ska kunna hitta en ersättare. Förhoppningsvis är jag åtminstone frisk nog att jobba från onsdag.

♥

Long time no talk! Jag är riktigt dålig på att blogga ibland, och nu har det varit en sån tid. Jag brukar ju ofta skylla mitt icke-bloggande på att det inte händer så mycket, men egentligen har det hänt en hel del sen sist. Kan bero på att jag knappt har skrivit något sen jag kom hem från Usa. I september. Varför skriva nu då? Jo för att jag för typ en timme sen fick känslan "livet suger". Egentligen är det inget fel på mitt liv och jag mår egentligen ganska bra, men det känns ändå så. Och det beror nog till stor del på skolan. Jag känner mig inte skapt för att plugga, jag har ingen självdisciplin och gör inte det jag ska. Jag går inte på lektionerna och jag pluggar inte när jag är hemma, sen får jag dåligt samvete för det men gör ändå inte det jag ska och får istället ångest. Jag vill plugga, jag vill utbilda mig, jag vet till och med till vad! Men jag orkar inte plugga. Det suger! Om jag bara gjort det jag skulle så skulle jag kunna påbörja programmet redan nästa år, men jag missade en labb och även omlabben och även om jag inte frågat överhuvudet än så lär jag inte få göra om den vilket gör att jag förlorar min platsgaranti till Högskoleingengörsprogrammet i Maskinteknik till hösten. Just nu känns det inte som att jag skulle orka börja med det till hösten hur som helst men ändå..

Annars i livet då? Jag blev sjuk för några veckor sen vilket råkade vara samtidigt som uttagningen till satsningsryttare. Något jag tänkt på varje dag sen SURF gick ut med det i september. Jag for dit och försökte men jag orkade helt enkelt inte, jag blev så jävla förbannad, jag stod och grinade i stallgången vilket jag inte skulle ha gjort om det inte var för att jag verkligen inte pallade. Det kändes så jävla surt! Inte nog med att jag har tänkt på det sen det bestämdes att det skulle bli av utan egentligen sen jag började rida storhäst. Jag fick ju tävla lokalt med Hebel några gånger för hundra år sen men från och med att jag började på storhäst så fanns det inte längre några lokala tävlingar i hoppning för storhäst som vi kunnat vara med på. Vem vet, de kanske forsätter med satsningsryttare nästa år, kanske slipper jag vara sjuk då.

Något bra då? Jo jag fick två jobb i höstas, ett på den nyöppnade båsloppisen Sök & Finn och det andra genom Manpower på Isringhausen som gör lastbilsstolar åt Volvo. Sök & Finn öppnade i november och jag fick jobba en del innan årsskiftet, men nu har de kommit in i en rutin och ett schema där fulltidarna jobbar och jag tyvärr inte behövs så mycket. Jag jobbade innan nyår men inget sen dess. På Isringhausen började jag inskolningen precis innan nyår och har jobbat lite sen dess, när jag var färdigupplärd så fick jag tillgång till att se bokningsbara pass på en sida på nätet plus att jag får smsutskick om lediga pass från vecka till vecka. När smsen för nästa vecka kom så var jag riktigt snabb i vändningarna så jag får jobba alla dagar nästa vecka! Jag var tvungen att kompensera för att jag inte var snabb nog att boka igår och idag innan det blev fullt. Men efter nästa vecka har jag jobbar sju pass i februari vilket är precis lagom för att ekonomin ska hålla i mars. Det tråkiga med Isringhausen är att de i måndags fick veta att de kommer stänga ner efter vecka 28 år, till följd av att Volvo flyttar monteringen. Fanny påpekade att jag inte har så tur när de kommer till jobb men det är inte alls lika synd om mig som det är om de som jobbat där i 15år. Det suger hur som helst då jag älskar industrijobb och det verkar vara ett utdöende område här i norr.

Jag har kommit fram till att pengar är min mentala akilleshäl, jag har i princip alltid ekonomisk ångest, jag blev superglad när jag fick jobb och började fundera på hur mycket jag skulle kunna spara. Men det höll inte i sig särskilt länge, istället blev jag orolig för att jag inte skulle få/kunna jobba tillräckligt mycket varje månad för att kompensera för att CSN minskar i samband med att jag bara läser 50% efter halva terminen.. Sen funderar jag redan på hur jag överleva sommaren? Hur det blir nästa år om jag läser vidare på basåret men tagit ut alla pengar jag får för basåret i år? Jävla pengar alltså, jag blir tokig! Det här är också varför jag vill utbilda mig, jag vill ha ett välbetalt jobb och slippa denna ångest! Vad fan ska jag göra?

 

Monika, vilken fantastisk häst! Jag har ridit henne varje tisdagslektion hela terminen och vi har gjort såna enorma framsteg! Jag önskar att det funnits filmer från första lektionen så att jag kunde visa vilken skillnad det är, men tyvärr så finns det inga såna så jag får ta det i text istället.

Första lektionen på den här terminen hade vi markarbete med bommar, vi skulle till en början reglera traven, rida ihop över en bomserie och öka mellan två bommar. Vi red i trav väldigt länge och det gick helt okej med tanke på att jag bara ridit ut henne i skogen, i skritt och trav, två gånger tidigare, sen skulle vi börja jobba i galoppen och då blev det svårt. Där vi tidigare ökat traven skulle vi nu galoppera och höger galopp.. gick inte! Jag visste sen tidigare att hon hade svårt med höger galopp men jag fattade aldrig att det var så illa! Även fast jag försökte fatta på böjt spår med vikten i höger stigbygel så fattade hon vänster, och inte nog med det så kastade hon sig till vänster! När vi väl fick till höger galopp så kunde hon knappt hålla den och framförallt så gick den inte att reglera. Vänster galopp gick ock helt okej. I dagsläget har Monika fortfarande lite svårt att fatta höger galopp, men inte alls på samma sätt. Det går att reglera galoppen, hon byter galopp självmant nästan hela tiden och hon har blivit så mycket starkare! Hon är tyvärr fortfarande väldigt orädd om benen, men hon har blivit bättre och river inte alls lika mycket längre. Jag har fått många fina komentarer från när jag ridit Monika, bl.a. att jag är den som får henne att fatta höger galopp oftast och att hon river mindre med mig än med andra. Hon är riktigt rolig att rida, även när hon får damp, haha.

Så idag var det terminsavslutning i hoppgruppen och det gick hur bra som helst! Hon var lite dryg som hon kan vara ibland, sprang i sidled när vi skulle hoppa fram, vägrade hålla traven och fattade galopp istället, sprang i sidled lite till, studsade på stället, fattade fel galopp. Men hon hade å andra sidan inga problem med att hoppa vattenmatta, bytte själv galopp TILL höger när hon lande i fel, hoppade upp sig ordentligt när vi kom lite nära oxern på 1m. Vi hoppade en bana på 1m och det gick superbra, jag har börjat rida på bättre framåt även om hon är lite het och hon lyfter på tassarna nästan varje gång! Haha. På slutet skulle vi få hoppa lite högre på linjen (kan tilläggas att vi nästan hoppade 1,20m förra gången, hindret låg på 1,20 men Monika lyssnade inte tillbaka, kom alldeles för nära och rev båda gångerna) men eftersom det gått lite dåligt när vi hoppat serier eller linjer tidigare så red jag på lite för mycket för att hon inte skulle stanna, men då blev det för trång så hon stannade, haha. Tyvärr kom det inte med på film vilket är lite synd eftersom jag ramlade av - efter att ha stått på sidan av hästen i ena stigbygeln i typ tre sekunder, haha. När vi tog om det sänkte Emmeli till 1,10m och det gick super! Nästa termin ska jag bannemig slå mitt höjdrekord! (1,15m med Hebel 2007 och med Nix 2013)

Jag är supernöjd med Monika idag och överlag över hela terminen, hon har utvecklats jättemycket och det är riktigt roligt att kunna känna att jag har bidragit en hel del till den utvecklingen. Jag har även utvecklats mycket själv tillsammans med henne och jag längtar jättemycket till nästa termin så vi kan få fortsätta på det här! Jag längtar även till på söndag, då är det hopptävling inom gruppen och jag ska få hoppa fina Börje! Jag har en titel att försvara eftersom jag vann med Mageno förra vintern och med Aria i våras!

♥

Jag gjorde mitt första egna pannband för ca 1½ år sen och har hela tiden velat göra fler och tillsist fick jag tumen ur! Jag har även tänkt mig sälja pannband för ynka 100kr/st! (+ ev fraktkostnad) Så om du är intresserad så är det bara att lämna en kommentar! (Info under bilderna)

 

 

Vill du köpa ett pärlpannband och har ett eget "tomt" pannband så kan du ge/skicka det till mig och då tar jag endast 100kr för pärlorna och tillverkningen. Har du inget eget pannband så köper jag det billigaste från Hööks för 79kr (dock finns det bara i svart) och priset blir då 179kr, jag tar alltså ingen extra kostnad för att köpa pannbandet. Det går väldigt snabbt att göra så du kan räkna med att ha pannbandet inom en vecka (beroende på om du själv skickar ett pannband, om det finns pannband inne på Hööks, om jag har dina önskade färger hemma etc). Om man vill kan man välja till rondeller för 10kr/pannband (se de två sista exempelbilderna) och om man vill ha guldpärlor kostar det också 10kr extra/pannband. Jag har 11 färger och du får blanda som du vill!

 

 

När vi kom upp till där vi skulle bo så for vi direkt till Visitors Center där vi skulle hämta ut våran nyckel. Det var ganska sent på kvällen så det var såklart stängt, vi hann få lite panik och tänkte att vi skulle bli tvunga att sova i bilen, men då visade det sig att de lagt ett kuvert med nyckeln i i ett sånt där informationsskåp som inte var låst! Snacka om snälla människor! Så vi flyttade in i en campingstugeliknande lägenhet i ett "radhus" där vi hade två dubbelsängar att sova i. Vi tog in alla våra grejer och fikade lite innan vi gick och la oss. Dagen efter så gick vi ut för att för första gången se naturen, och vi bodde visst på ett berg med helt fantastiskt utsikt åt alla håll! Bergväggar åt tre håll och en dal åt det fjärde! Det var lite molnigt, och på 1600m höjd så var vi nästan i molnen själva, men det blåste och duggregnade lite så vi klädde på oss ganska ordentligt innan vi for iväg på vårat första äventyr med sikte på Santa Elena Canyon.

När vi började köra ner från berget insåg vi att det var ganska skönt att det var mörkt när vi kom, för det var i princip ett stup precis bredvid den slingriga vägen vi kört på, haha. Vi följde i alla fall vägen genom bergen och molnen ned mot mitten av parken där man kunde välja två olika håll att åka åt. Mot Santa Elena eller Rio Grande Village och vi svängde alltså åt höger. När vi stannade första gången längs vägen för att gå och titta på ruinen av Sam Nail Ranch så var det plötsligt mycket varmare, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att vi bodde ganska långt uppe i bergen och nu hade åkt flera hundra meter nerdåt. Så vi fick klä av oss lite när vi gick för att titta på ruinen. Där var det också en hel del gamar som vi fick se på väldigt nära håll, och naturen var inte likt något jag sett förut. Öken. Jag har aldrig sett öken förut, och på sätt och vis har jag alltid tänkt att öken bara är sand vilket det inte var, men det var väldigt annorunda. Visst, marken var i princip bara sand och sten men det var en hel del växtlighet i form av olika buskar och kaktusväxter.

Vi stannade längs vägen,bl.a. vid Homer Wilson Ranch, och möttes hela tiden av otroligt vackra landskap och bergsformationer, knallgula fjärilar, decimeterlånga tusenfotingar, gamar och en hel del andra kryp och fåglar. Ett stopp blev på en utkiks punkt, Sotol Vista Overlook, där man kunde se hur långt som helst, och det var så vackert! På vägen ner såg vi hur bergen skiftade färg och på håll kunde vi se en massiv bergvägg stäcka sig så långt ögat kunde nå. (För er som sett Game of Thrones så påminde det väldigt mycket om "The Wall" fast utan is såklart). Vi for till Castolon Visitors Center, långt ner till väster i parken, ganska nära Santa Elena där vi skulle äta lunch. Vi gick in i den lilla butiken och lyckades skrapa ihop lite lunch i form av microvänliga hamburgare och köttgryta, inte det godaste på resan kanske, men good enough! Kvinnan som jobbade i affären var väldigt trevlig, och jag minns inte hur vi kom in på ämnet men det kom i alla fall fram att Fia var musiker så hon fick en Slow Fox-skiva som hon direkt satte i CD-spelaren. Hon var väldigt trevlig och vi pratade en del innan vi for vidare.

Santa Elena Canyon är en öppning i den stora bergväggen vi såg på håll, och vilken bergvägg sen! Om jag inte minns helt fel så var den ca 1500ft hög, vilket motsvarar ca 457m. Ut ur öppningen och längs med bergväggen rinner Rio Grande som också är gränsen till Mexiko, så berget vi såg till vänster om öppningen och långt långt åt sydost ligger alltså i Mexiko medan det åt höger ligger i Usa. Lite svårt att greppa riktigt, men mäktigt none the less! Egentligen är det meningen att man ska kunna gå in en liten bit i kanjonen (ja det heter så på svenska) men det var lite översvämmat så på sätt och vis fortsatte Rio Grande åt båda hållen vid öppningen istället för åt bara ett, så vi fick nöja oss med det lilla man kunde se från kanten. Rio Grande i sig var lite av en besvikelse, just vid Santa Elena så var den smalare än Umeälven är mitt i stan. Den var inte alls så Grande som man tänkt sig. Dessutom var den alldeles brun, haha. Vid översvämningstider är den säkert jättemäktig, men nu var den bara ganska mesig. Strömt var det dock, så den ska nog inte underskattas!

På väg tillbaka till bilen såg vi vår första Road runner (som enl. Wikipedia heter Tuppgök på svenska!) vilket gjorde oss alla väldigt glada, haha, dock inte på vägen utan i buskarna precis innan vi kom tillbaka till parkeringen. Den skulle dock bara vara den första av många visade det sig senare. Det kanske inte framkommer från texten men vi hade varit ute i flera timmar nu och bestämde oss för att åka ut till Study Butte som ligger strax utanför Big Bend för att äta middag. På väg upp från Santa Elena såg vi dock en bil som körde väldigt långsamt och med rutan nere så vi saktade in för att se vad de ville. Och tur var väl det, för det visade sig att det låg en skallerorm på vägen! Hade vi inte saktat ner och pratat med dem hade vi nog kört över den, haha. Vi körde långsamt fram och tittade på den. De andra trodde att den kanske var död då den inte rört sig över huvud taget, men den såg åtminstone inte överhörd ut. Så vi stannade och Fanny klev ur bilen (på motsatt sida) och plockade upp en lång gren för att peta lite på den. Efter några pet rörde den på sig lite lite och vi konstaterade att den inte var död, men den skallrade inte heller tyvärr. Vi kom fram till att den låg på asfalten för att sola lite, och att den helt enkelt var för van vid turister och bilar för att göra sig besväret att skallra, haha. Vi iakttog den en stund innan vi for vidare, och när vi for såg jag hur den följde bilen med blicken.

När vi kom till Study Butte konstaterade vi att det var ett ungefär lika stort samhälle som Sanderson, och precis som i Sanderson så fanns det en hel del övergivna byggnader. Vi hittade i alla fall ett litet ställe som hette Chili Pepper Café och efter just Sanderson så hade vi nog ganska höga förväntningar, men ack så fel vi hade! Servitrisen var ganska otrevlig och maten var fruktansvärd! Jag beställde en Chicken Fajita Salad vilket visade sig vara några kycklingstrimlor över isbergssallad och fyra tomatbitar. Fanny och Fia som äter LCHF tog en Chicken Fried Steak (tror jag) som visade sig vara någon slags panerad biff med kycklingsmak med redd, smaklös vit sås på. De kan ju inte äta paneringen, och inte såsen heller, så de fick skrapa av det från biffen som knappt var varken kyckling eller kött. Riktigt äckligt och inte det minsta mättande! Det var enda gången på hela resan som vi inte lämnade dricks.

På väg hem igen var modet inte riktigt på topp, men de hade i alla fall en mataffär som visade sig vara ganska bra så Fia och Fanny kunde köpa med sig lite riktig mat därifrån istället, som grillad kyckling, grönsaker, ost, grädde och ekologisk mörk choklad m.m. Så modet steg lite och när vi kom tillbaka upp till Chisos Mountain Lodge så ropade Fia till, för bredvid parkeringen stod ett rådjur och betade på gräsmattan! Så vi parkerade bilen och smög runt huset för att titta närmare, vi kom ganska nära och kunde iaktta den ett tag innan den travade iväg mot skogen.

 Good Morning!

Resan började på kvällen torsdagen 11/9 när vi satte oss i en hyrbil för att köra ner till Arlanda. Det gick väldigt bra, det enda som var drygt var vägarbetet i Sundsvall och dimman som kom och gick kring Uppsala och hela vägen till Arlanda. Fanny körde ner till Tönnebro och sen tog jag över. Vi kom fram i god tid till Arlanda och åt lite frukost innan vi checkade in vårat bagage och gick igenom säkerhetskontrollen. Väl innanför delade vi på oss för första gången, eftersom Fia och Oskar inte bokade sin resa samtidigt som min och Fannys så blev det olika resor för oss, de for via Amsterdam och Minnesota medan jag och Fanny åkte via Paris och New York. Jag har aldrig varit i någon av de städerna och kan inte riktigt ränka att jag varit där nu heller, men jag såg minsann både Eifeltornet, Frihetsgudinnan och Empire State Building från planen! Ganska mäktigt måste jag säga, särskilt Eifeltornet som verkligen var högt!

När vi kom till New York var vi tvunga att gå igenom tullen, checka om vårat bagage och byta terminal och det var INTE roligt! Vi sprang i princip konstant i en timme kändes det som, och inte hjälpte det att personalen inte kunde förklara vart vi skulle, så vi sprang upp och ner, hit och dit och höll på att dö på köpet, haha. Vi hann i alla fall, vi hade till och med lite tid till godo när vi väl kom fram till vår gate. Jag sov i alla fall i princip hela resan, jag var vaken i bilen till Arlanda och åt och sov på planen, haha. När vi landade i San Antonio, Texas så slog jag på telefonen och såg att Fia hade skickat ett sms, deras plan från Amsterdam hade blivit försenat så de hade missat sitt sista plan, men det gjorde bara att de kom kanske en halvtimme före oss istället för flera timmar. Så när vi fått vårat bagage så blev vi upphämtade i en minibuss som körde oss till vårat hotell.

Även fast jag sovit mer eller mindre hela resan så var jag såklart helt utmattad när vi kom till hotellet så det var inte svårt att sova! Lite kul var det dock när vi kom dit, ett vollyboll lag kom in i receptionen precis efter oss, och när vi var på väg mot hissen med alla våra väskor plus två gitarrer och en mandolin så frågade någon av dem "are you guys a band?". På lördagmorgonen åt vi hotellfrukost (bagles, äggröra, fikabröd, juice, kaffe, te, nygräddade våfflor m.m.) innan Oskar och Fanny for och hämtade ut hyrbilen som det visade sig, i efterhand, att vi skulle spendera närmare 90 timmar i under resan genom åtta stater. Vi började resan med ett besök på Wal-mart där vi inhandlade en del mat för resan och även frukostmat att ha i Big Bend. Vi skulle ge oss av direkt efter det men GPSn som vi fått med bilen valde att ladda ur och stängde av sig själv ungefär var 20e sekund så vi tänkte åka tillbaka till biluthyrningen för att byta, men det var lättare sagt än gjort eftersom vi inte hade en GPS, hahaha. De har ju galna korsningar i flera plan där borta så vi körde fel flera gånger innan vi hittade rätt. Men sen var vi äntligen på väg!

Vi valde att inte åka på de största motorvägarna utan istället en "lagom" för att kunna se lite mer, så vi valde väg 90 mot Del Rio och stannade första gången i Uvalde för lunch. Det blev Applebee's, alltså inget lokalt men ändå billig och god mat. Oskar, jag och Fanny åt burgare och efter att personalen gått förbi flera gånger var de tvunga att stanna och säga till Oskar: "I've never seen anyone do that before". Han åt hamburgaren med kniv och gaffel.

Längs vägarna finns det s.k. "historical markers" som finns på rastplatser intill vägen, det är en skyllt med historiska berättelser och om man skulle stanna på alla bara mellan San Antonio och Big Bend så skulle det bli en låååång resa, men vi stannade vid en i alla fall och det är en rolig idé! Nog skulle vi kunna skrapa ihop lite historier och göra samma sak i Sverige?

Efter vi kört några timmar till och passerat genom Del Rio blev vi stannade av Border Control för första gången (vi var väldigt nära mexikanska gränsen), de frågade oss om vi alla var amerikanska medborgare och jag tror att de blev lite förvånade när vi svarade att vi var från Sverige, haha. Fia och Oskars pass var nerpackade i en av deras resväskor så vi fick ställa oss på sidan av vägen så att de kunde rota fram dem. När vi öppnade bagageluckan så såg de att vi hade instrument med oss så de frågade såklart om vi var musiker och ja det var vi ju. Nästa fråga blev ju då vilken typ av musik vi spelade (jag säger vi även om jag inte riktigt räknas med i den kategorin), och Fanny förklarade då att det var lite blugrass inspirerad americana. Då frågar en av dem: "Do you know a band called Willy Clay Band?". Eh, ja? Vi KÄNNER dem! Så sjukt roligt! Willy Clay Band är ett band från Kiruna (!!) som pappa har jobbat med, och det kändes bara så sjukt random att en kille som jobbar med Border Control i södra Texas frågar oss om vi vet vilka de är! Helt klart en minnesvärd stund från resan, haha.

Andra stoppet blev i ett väldigt litet samhälle som heter Sanderson, också längs väg 90, där vi åt på ett litet diner som såg ut att vara ett renoverat bostadshus. Eller ja, det var nog precis vad det var, haha. Det var ett speciellt litet samhälle, det kändes som att man var i en film! Det tog i och för sig inte lång tid innan vi insåg att amerikanerna, och även landet, faktiskt är precis som på film. I alla fall så var säkert två av tre byggnader igenbommade, och det var inte bara i Sanderson utan i de flesta små samhällen vi åkte igenom. Det var lite sorgligt faktiskt.. I alla fall. Fia beställde en tacosallad som kom serverad i en stor tacoskals-skål, det roliga var inte salladen i sig utan det faktum att kocken var så nöjd att han var tvungen att ta kort på den innan de serverade den, haha. Jag vet inte om det var meningen att jag skulle höra vad de sa, man han kallade den i alla fall för sin "masterpiece", hahaha. Själv åt jag grillad kyckling med coleslaw, Fanny åt samma och tyckte att det var supergott, jag var inte lika imponerad. Men det var långt ifrån den sämsta maten på resan i alla fall!

När vi lämnade Sanderson så började det skymma, och jag tror att alla slumrade till lite i bilen (förutom Fanny som körde såklart) tills vi började närma oss Big Bend National Park. Varför vaknade vi just då då? Jo för att det är ganska svårt att sova i en bil som plötsligt måste tvärbromsa för att inte köra över djur! Vi såg prärievargar, kaniner, eventuellt ett navelsvin, nått rådjur och kanske en räv. Det var inte alltid man hann registrera vad det var för djur men en hel del var det i alla fall! Vi körde till sist in genom entrén till nationalparken och slingrade oss sakta men säkert upp till Chisos Mountain Lodge där vi skulle bo!

Sagan fortsätter i nästa avsnitt om Big Bend National park! Haha.

♥

Åh du underbara jetlag! Jag tror aldrig jag har haft så mycket jetlag någonsin förut, jag känner mig helt mörbultad, haha. Jag kom hem i tisdags och kände mig helt okej, jag sov två timmar innan ridningen och det gick hur bra som helst att rida! Sen ställde jag klockan på halv tio så att jag skulle få en ordentlig natts sömn, men jag har inget minne av att telefonen ringde utan jag sov till ett och kände mig helt försörd när jag vaknade. Jag tog mig knappt ur sängen och vaknade inte riktigt till förrän två-tre timmar senare. Idag blev det nästan samma sak, men jag hörde åtminstone väckaren, dock bara två gånger och när jag väl vaknade så var klockan halv tre, haha. Jag hade tänkt försöka gå till skolan idag, men första lektionen missade jag med hästlängder (8.30) och andra började för ungefär en halvtimme sen och ca 20 minuter hade jag precis klivit upp. Det sägs ju att det tar lika många dagar som timmars tidsskillnad att bli normal igen, och eftersom jag inte har någon lektion imorgon så blir det nog lagom med två eftermiddagslektioner på måndag och tisdag.

Ridningen i alla fall, den är det bara att härda för, haha. Det hjälper såklart att det är på kvällen, och jag har redan hunnit rida tre gånger sen jag kom hem! I tisdags var det hoppning med Monika som vanligt och det gick superbra! Hon snuddade vid några bommar men rev bara ett hinder på hela lektionen och det var troligen bara för att det hade höjts och att hon inte var beredd på det. Vi hade relaterade avstånd och hoppade två linjer i följd och på slutet höjdes alltså utsprången. Hon rev första men inte andra, och vi tog om första direkt och då rev hon inte heller! Så inför kvalet till satsningsryttare så känns det faktiskt väldigt bra nu! Emmeli verkar också peppad på att jag ska tävla Monika och hon sa att man helt enkelt får höja upp på framhoppningen ganska direkt så att hon är beredd på höjden när man väl går in på banan. Det som känns svårast just nu är inte rivningar faktiskt utan snarare omhoppningen! Eller ja, det är väl rivning i omhoppningen som kommer bli vårat down fall, haha. Om vi inte får en bra distans till hindret så går hon ju bara rakt igenom och om man inte kan ta snäva svängar och korta distanser så ligger man ju direkt efter... Jaja, det är lång tid kvar, vi kommer hinna träna mycket innan dess! Dessutom var det inte bara de uteblivna rivningarna som var bra utan också Monikas stora framsteg i styrka! Hon har blivit mycket mycket starkare i höger galopp som hon har ganska svårt för, hon landade i rätt galopp varjegång vi hoppade linjen och hon kunde hålla den genom den snäva svängen fram till andra linjen. Jag var hur nöjd som helst med henne!

Men tre hästar? Jo jag köpte en lektion igår och fick hoppa med Nix! Det gick faktiskt väldigt bra och jag fick den fina kommentaren av Rebecca: "Klara det ser ju jättebra ut, han galopperar ju med alla fyra benen!" Hahaha. Klockren kommentar eftersom jag sa "han hoppar ju med alla fyra ben!" till Maria i tisdags. Men det är helt klart en komplimang när man rider Nix som gärna släpar bakbenen i backen. Han tyckte nog också att det var ganska roligt, han drog några glädjeskutt efter det högre hindret på sista rundan, haha.

Häst nummer tre är ingen mindre än världens bästa Mageno! Han var på återbesök samma dag som jag flög till USA och blev friskförklarad, så finaste Frida tog på sig att sätta igång honom tills jag kom hem! Så igår red jag honom första gången och även om han hade väldigt svårt att koncentrera sig med alla kompisar på andra sidan avspärrningen (ponny hade teori så ca 25% var ledigt i ridhuset) så var det som att komma hem. Vilken underbar häst alltså! Jag ska som sagt sätta igång honom nu så det blir häst på heltid för mig ett tag, men det är väldigt lyxigt att han ändå inte är min häst så jag behöver bara rida, hehe. Det blir middag hos Amon idag så jag ska ta hem Cookies idag också, bästkatten! Jag har saknat mitt lilla fluff. Så det blir att rida Mageno lite senare än planerat idag men häst har teori så vi kan rida inne på en liten del av ridhuset ändå. Vi behöver alltså inte vara ute i mörkret och kylan vilket känns skönt.

Det kommer komma en massa text och bilder om resan i staterna (åtta stycken för att vara exakt!) men jag har inte orkat/hunnit än.

♥

Jesus, imorgon kväll börjar resan! Jag är medveten om att jag ska resa på så sätt att jag måste packa, flytta Cookies till Amon och Jenny, vattna blommorna och sånt, men jag har forfarande inte fattat att jag faktiskt ska till USA! Jag blir nästan irriterad på mig själv, haha. Men jag är taggad till tusen, att få göra den här resan med min familj kommer bli så himla roligt! Jag och Fanny blir ett par, Fia och Oskar ett par och pappa och Marlene blir ett par. Jag, Fia, Fanny och Oskar sättar oss i en bil och kör ner till Arlanda imorgon kväll och sen sätter vi oss på två olika plan för att ta oss till San Antonio, haha. Pappa och Marlene åker på söndag och vi kommer att mötas upp i Nashville nästa vecka. Efter ca en vecka i Nashville delar vi eventuellt på oss igen, pappa och Marlene har en lite "öppnare" resa än vi har, vi har planerat lite mer, och vi får också tillskott i form av Anna och Karl (Fia och Anna gick i samma klass när Fia pluggade i Göteborg) nästa måndag. De kommer alltså följa med till Smokey Mountains och vidare ner till New Orleans.

Men även om jag reser bort så försvinner inte vardagen för det, jag kommer ta med mig matteboken till USA och räkna så mycket matte som möjligt och jag har nu faktiskt blivit antagen till fler kurser och kommer kunna få fullt CSN! Det blev en nybörjarkurs i tyska på 7.5 hp, jag kommer ju missa lite av den nu när jag åker och jag vet inte hur mycket den kommer krocka med mina baskurslektioner, men jag är ju inte helt lost när det kommer till tyska så förhoppningsvis går det bra. Jag har ju läst tyska tyska förut men inte på gymnasiet så officiellt har jag inte läst det. Det enda negativa är att jag måste införskaffa ännu mer kursliteratur, haha.

Nej, nu ska jag börja lägga undan all ren tvätt sen igår och kanske börja packa lite! Eller räkna lite matte kanske, fick min mattebok igår!

♥

Nu börjar USA-resan kännas mer verklig, men jag har fortfarande inte fattat att jag åker om bara några dagar! Fia, Fanny och Oskar har i alla fall bokat en del av det som behövdes bokas, såsom hyrbil till Arlanda, vårt boende i San Antonio (vi landar sent på fredag kväll så vi sover nära flyget innan vi åker till Big Bend på lördag) och vårt boende i Big Bend National Park. Jag tror också att de har bokat hyrbilen vi ska ha i USA men inget boende i Nashville än och inte där emellan heller, men vi vet ju inte heeelt hundra vad vi faktiskt ska göra exakt varje dag. Men nu vet jag i alla fall att vi åker från Umeå kl.22.00 på torsdag vilket är det som gör det så verkligt. Jag är så JÄVLA PEPPAD!!!!

Igår på ridningen stod det hoppning på schemat. Jag fick rida Aria och hon gjorde allt såå lätt! I början hoppade vi fram på ett lågt räcke där vi skulle ha helt raka hästar innan hindret och även kunna bryta av till trav med en rak häst efter hindret. Efter det hoppade vi två hinder på båge, även här hoppade hon hur fint som helst! På slutet hoppade vi två hinder på en rak linje och även om hon blev lite loj så gjorde hon det riktigt bra. Vi avslutade med linjen där andra hindret låg på 90cm. Om hon alltid hoppade sådär och inte hade en massa nerver hade jag gärna tävlat med henne och alltså rida henne i uttagningen, men man vet ju aldrig hur det blir om hon är nervös och det kan ju lika gärna bli en uteslutning på första hindret.. Åh, det här med uttagningen känns så svårt!
Apropå hoppning så har jag äntligen laddat upp alla hoppfilmer från i våras. Mamma har ju varit jätteduktig och snäll och filmat mig när jag rider men i och med att jag började ladda upp korta filmer på Instagram orkade jag som inte göra det på Youtube också. Men filmerna blir ju såklart längre på Youtube och med min otur när det kommer till datorer och hårddiskar så känns det ju väldigt skönt att hela lektioner faktiskt kommer finnas kvar på youtube forever! Haha.

♥

Åh, stress, stress, stress! Över vad? Över vad inte! Jag vet att jag inte är helt medveten om att jag faktiskt flyger till USA från Arlanda tidigt på fredag morgon men jag är medveten om att jag måste packa innan dess = stress. Och innan jag packar måste jag tvätta = stress. Jag måste också göra matlådor av de färskvaror jag fick för mig att köpa i mådags och för att göra det måste jag diska = stress. Sen borde jag städa också, men det ligger faktiskt inte jättehögt på listan just nu. Jag måste också plugga, plugga, plugga, för jag vill faktiskt fatta och framförallt så måste jag klara av alla mina kurser på första försöket för att få CSN = stress, plus att jag måste klara dem för att komma in på Högskoleingenjörsprogrammet nästa år = stress. Jag läser bara 50% i tio veckor nu vilket betyder att jag bara kommer få 50% av CSN som räcker till bara hyran = stress. Jag försöker därför söka andra kurser men de jag redan sökt hann såklart bli fulla så jag är jättelångt ner på reservlistan = stress. Så jag tänkte söka fler kurser men antagning.se vill inte fungera = stress. Och som vanligt när jag blir stressad så blir jag också handlingsförlamad. Jag har räknat några mattetal och gått ut med soporna, annars har jag bara lyckats titta igenom en säsong av Project Runway, tittat på VM i hoppning och målat mina naglar. På två dagar. Yay.

Det här som folk gör, att de bara sätter sig ner och biter ihop, det fungerar inte riktigt på mig och det är skrämmade. Jag tror att man kan träna upp självdisciplin men jag har för dålig självdisciplin för att göra det. Någonstans så vet jag att allt kommer lösa sig, kolla bara vilket flyt jag haft nyligen med JAK-lånet, universitetsstudierna, kursvalen inom basåret och alla mina underbara resor! Men det känns ändå tungt just nu. Inte lovande med tanke på att jag haft två lektioner hittills. Det kan å andra sidan vara bra, det kanske blir så att poletten plötsligt trillar ner och att resterande tid med matten blir mycket enklare men det är ju inget jag kan förlita mig på. Och jag kan inte låta bli att alltid tänka långt in i framtiden vilket nog inte alltid är så bra. Som uttagningen till satsningsryttarna. Jag har redan börjat planera tävlingoutfits... Jag skulle behöva någon som ställde sig framför mig och såg till att jag bara tog en sak i taget och att jag verkligen gjorde det jag måste göra. Även någon som kan ge mig belöning i form av godis när jag löst ett visst antal matteuppgifter, för om jag försöker göra så själv äter jag bara upp godiset utan att plugga, haha.

Jag har i alla fall lyckats lösa några mattetal nu utan större problem, samtidigt har jag vissa som jag tror jag löser men inte klarar och jag förstår inte vad det är jag har gjort fel. Det känns mindre bra.

♥

Om en vecka från nu är jag på väg till USA och det är så sjukt! Jag har nog inte riktigt förstått att jag faktiskt ska dit för jag är inte det minsta närvös. Än. Kan vara för att vi fortfarande har en massa att styra upp innan vi åker men det är egentligen ingen som har tid, haha. Jag har i alla fall fyllt i och betalat för mitt (min?) ESTA (Electronic System for Travel Authorization) och har fått det godkänt så jag är välkommen in i landet, jag har nämligen inte kidnappat ett amerikaskt barn, jag har inte deltagit i folkmord eller terrorattentat, jag har inte arresterats för drogbrått, jag har inte deltagit i spionage och jag har ingen anknytning till förintelsen. Tror ni jag skämtar? Nej, man blir faktiskt frågad om dessa saker, haha. Det är lite sjukt ändå. Förut fyllde man i ett papper på planet innan man landade i USA och lämnade in det när man gick igenom tullen men nu måste man göra det i förväg - vilket Fia och Oskar fick lära sig den hårda vägen när de skulle till Nashville förra året. Det blir nog kul i alla fall, även om jag inte fattat att det faktiskt kommer hända så längtar jag såklart, jag tror det kommer bli en spännande resa!

Något jag därimot är nervös för, långt i förväg dessutom, är SURFs nya satsning på tävlingsryttare! De har bestämt att totalt fyra ryttare kommer få representera SURF på två lokala tävlingar vardera, även på bortatävling, under 2015 (en ponnyhopp-, en ponnydressyr-, en hästhopp- och en hästdressyrrttare). Det kommer att vara uttagningar för respektive gren och kategori där segraren får representera SURF på tävling nästa år. Dressyruttagningen blir eventuellt under teoriveckan vecka 45 och hoppningen eventuellt 20/12 så det är som sagt ett tag bort. Men jag är redan nervös!

Jag och Frida har pratat väldigt mycket om det här, det går inte att prata nog om det så när allt är sagt så börjar vi om från början igen, haha. Hon, precis som jag, är också supernervös då vi har konstaterat att hon, jag och Sandra troligen är de som vill detta mest och därmed också kommer bli mest besvikna om vi inte blir valda. Nu vet jag ju inte detta helt hundra egentligen, men det känns så. Som att för övriga är det en rolig grej och lite "jaja" om man inte blir uttagen, medan vi tre då har drömt om detta länge och det skulle därför kännas väldigt snopet om någon annan fick göra det. Uttagningen kommer att vara en LC hoppning (100cm för häst) och i dressyren måste man få minst 62% i ett LB program. I dressyren är jag inte helt säker på vem jag vill rida (jag kommer såklart delta i båda uttagningarna även om man bara får tävla i en gren om man blir uttagen) men eventuellt Corsica. Jag har inte ens suttit på hästen än, haha, men jag har redan pratat med Rebecka om att jag gärna rider henne när jag kommer tillbaka från USA. I hoppningen tycker Emmeli att jag borde ta Monika och det känns på sätt och vis kul, men eftersom hon har en tendens att låta bli att lyfta benen så blir man ju en aning opeppad. Det vore ju trist att missa alltihopa för att hon inte ids lyfta på benen i kvalet, haha. Men det är ju förhoppningsvis ett bra tag kvar så jag kommer ge Monika lite tid på att skärpa till sig men om ingen drastiskt förbättring har skett om någon månad så får jag tänka om. Jag är lite sugen på Allan och det har jag sagt till Emmeli, men det är som sagt ett tag kvar.

Drömmen vore såklart att få tävla med Mageno men det ser inte jättelovande ut just nu. Han är fortfarande halt och jag håller alla tummar och tår att han har blivit bättre till återbesöket nästa vecka och jag ber alla er göra detsamma!

♥