Almost Pretty

Gårdagen blev rätt bra till sist ändå! Anette kom som sagt hit en sväng så vi fick båda två lite välbehövligt socialt umgänge. Sen var hon även världens gulligaste och skjutsade ner mig på stan så att jag kunde göra mina viktiga ärenden. Det må ha varit löningsfredag igår men vi måste ha lyckats undvika det precis då jag slapp köer på 3/3 ställen! Dessutom ringde faktiskt Försäkringskassan upp (1h40m senare..) och jag fick ett godkännande för fortsatt bostadsbidrag direkt över telefonen! Det kommer först nästa fredag, men ändå! Något att se fram emot, haha.

På kvällen följde jag som sagt med Susanne ut till Gunnismark och fick rida Mihloo igen. Den här gången for vi ut i skogen och det verkade båda han och Ra tycka vara både läskigt och roligt, haha. De var lite tveksamma runt vissa krön, men i galoppen på hemvägen gjorde de båda små bocksprång! Det var otroligt vackert ute men det blev lite kallt. Förra gången jag var med ut red vi ju på banan och då red jag barbacka, plus att det gick inte fullt lika fort i galoppen så fartvinden var nog inte lika hård då, men den här gången ville låren ramla av efter ett tag, haha.

 

Väl hemma igen gjorde jag middag så där vid tio-snåret. Jag hade inte tinat kycklingen så jag provade att bara stoppa in den i ugnen fryst och låta den ligga lite längre och det gick faktiskt bra! Till det blev det ris och wokgrönsaker i cocosmjölk. Lite enkel mat så där på kvällskvisten! Till maten intog jag även kopiösa mängder tv-serier som vanligt och kvällen avslutades (som många andra helgkvällar) i sängen där jag låg och hatade mina grannar för att jag i princip kunde sjunga med i deras musik!

 

Idag känns det som att jag har glömt något viktigt, som att det var någon särskilt jag skulle göra just idag men jag kan inte komma på vad! Troligen är det faktiskt ingenting, bara min hjärna som jävlas med mig, men det är ändå sjukt irriterande. Jag kanske borde bryta min soffsittar-trend och faktiskt göra något, då skulle känslan faktiskt gå över. Det jobbiga om man ska göra något är att man måste gå ut och jag vill inte gå ut för det är vinter ute och jag börjar bli riktigt less på vintern nu! Nu har det varit pang på supervinter i två månader och jag tycker det räcker alldeles utmärkt. Jag tror nog det värsta är att oavsett hur mycket man hoppas så vet man att det är säkert en månad med minusgrader kvar, och efter det ca en-två månader med snö... Nu saknar jag Stockholm extra mycket, där var det sommar när det fortfarande var snö här! Och efter förra "sommaren" längtar jag extra mycket till lite sol och värme nu.

♥

Vinter i Umeå