Almost Pretty

Vilket jävla skämt till kväll, vilket jävla skämt till helg, vilket jävla skämt till lov, vilket jävla skämt till liv. Jag är inte långt ifrån tårar nu och det känns inte ultimat. Komposters hade nog sin bästa spelning någonsin ikväll och ändå vann de inte tävlingen. Jag trodde verkligen att de skulle vinna, de förtjänade att vinna. Bortsett från deras spelning sög kvällen ganska hårt, eller ja.. Det var ju roligt att träffa dem och alla andra som Jenny och Vanessa, men annars sög det. Helgen har inte varit något att hänga i granen. När man blir så glad som jag blivit över att mina blommor växer är det inte mycket bra saker som händer. Förra helgen i Uppsala var jättekul, jag borde ha stannat längre...
Jag tror inte på mig själv längre, och det är inte kul. När jag flyttade till Stockholm tänkte jag att jag hade hela livet framför mig. Just nu känns det mest som att mitt liv tog slut när jag flyttade från Umeå och det är inte heller nice. De sista två åren i Umeå var till och från ett totalt helvete, och att nu känna att det var bättre än det här är inte alls kul. Oavsett har jag inte längre ett hem i Umeå, så jag kan inte direkt åka tillbaka. Jag har 18m² fullt med grejer som jag måste ta ansvar för nu. Jag är vuxen så jag har hela mig själv att ta ansvar för nu.
På måndag börjar skolan igen och det känns så omotiverat att jag vill gräva ner mig i ett hål och inte komma upp igen. Vi ska ha projektveckor fram till påsk och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska göra. Hela grejen om att man måste vara en grupp som gör något känns ännu mindre kul. Kan man inte ha som projket att se hur mycket man kan sova under en tre veckors period? Det är ett projekt jag kan tänka mig göra.
Hela mitt liv är ett skämt och jag orkar inte med det! Jag kan inte komma på en enda sak jag vill göra! Jo, jag vill köpa Hebel. Det är något jag velat göra i över 5 år, men det kommer ju inte hända. Vad finns kvar då? Ingenting..
Såhär peppad är jag nu: "bara nu"