Almost Pretty

Det har börjat komma tillbaka, den där vidriga känslan som jag inte kunde bli av med förra veckan. Det började för några dagar sen, vilket visar ganska tydligt att det aldrig riktigt gick över utan att jag förträngde det. Det är i och för sig inte lika illa, men det är fortfarande en lika obehaglig känsla som det var då. Sen just idag kan jag inte direkt påstå att det gjorde saken bättre, men what the hell. Varför ska mitt liv vara bra när någon annans kan vara det? Jag menar, varför förtjänar jag ett jobb efter ett halvårs arbetslöshet. Det är lugnt, jag kan gå på bidrag medan jag söker vartenda jobb jag hittar oavsett om jag är kvalificerad eller inte. Varför skulle jag ens vilja ha det annorlunda? JA jag är bitter, jävligt bitter. Jävla skit. Jävla jävla jävla skit. Jaja, om hundra år kanske mitt liv har blivit lite bättre, så varför ska jag klaga? Det är ju inte som att jag har kämpat för att ta mig någonstans.