Almost Pretty

Jag sitter och tittar på nya Grey's Anatomy och jag känner bara hur glad jag är att jag delvis inte har något liv, för ofta tycker jag inte om mitt liv så då kan jag titta på andras fakeade liv och känna empati för dem och låtsas som att verkligheten inte finns. Jag tycker inte om att tycka synd om mig själv, men ibland kan jag inte hjälpa det. Det är egntligen inte synd om mig, inget har hänt som gör att det är synd om mig men när allt sånt här händer samtidigt så är det så jävla svårt att låtsas som att allt är bra.
Först och främst så har jag varit fööör full i helgen och sagt saker jag inte borde ha sagt till personer som inte borde ha hört något. Jag älskar alla de små sakerna, det är dem som gör mig glad. Men jag kan ju aldrig låta det vara så, jag måste alltid förstöra det på ett eller annat sätt.
Men igår fick jag i alla fall bekräftat att jag alltid är den som ligger i underläge. Det finns alltid någon som är snäppet bättre. Och min dröm inatt... Det var det värsta jag varit med om på länge, och jag blir så jävla orolig för verkligheten. Hur i helvete skulle jag ens överleva om det jag drömde skulle hända på riktigt? Och det skulle ju absolut kunna göra det, det är det värsta! Men jag skulle inte kunna göra något åt det om det hände heller. Åh vad det här är typ det värsta någonsin...

You are way to good to be true, and it sucks so bad
♥