Almost Pretty

Jag drabbades just av en släng extrem saknad. Kombinerad med min smygsjuka känner jag mig helt bedrövlig, och det finns ju som inget jag kan göra åt saken. Sjuk är man, så är det bara, och de jag saknar är mina älskade australiensare som tyvärr bor 15 387 km härifrån och just nu håller på med sin turné. Jag hoppas för allt i världen att de kommer hit i maj, och den chansen har jag ingen aning om hur stor den är, det är ju typ bara min idé.
De ska i alla fall till London och spela för massa viktiga människor i maj, och då tycker jag att de kan komma hit och hälsa på. Det är inte alls särskilt långt från London till Umeå om man tänker på att de kom från Melbourne från början.

Jag saknar Jack, hur snäll han alltid var med mig, och allt han hittade på så man visste aldrig om man kunde lita på det han sa eller inte. Jag saknar Oscar som kunde nästan alltid flummade med sina olika röster och jag har den skönaste bilden i huvudet när han dansar i mitt kök till sin egen vedervädrigt dåliga men ak så roliga musik. Jag saknar Joe, söta Joe, som blev helt "hysterisk" när jag kom in på Scharinska fast jag var för liten, och för att jag kom ihåg hans namn (han var inte seriös vid något av tillfällena). Jag saknar Scott som var helt sjukt trevlig även om man inte såg honom lika ofta som Jack, Joe och Oscar. Jag saknar Cory som verkade så lugn och sansad, men vid vissa tillfällen var värre än alla de andra tillsammans!
Jag saknar när Jack pratade på svenska med mig, och när de andra tappert försökte. Jag saknar alla konstigheter Oscar och Jack sa om varandra som aldrig var sanna. Jag saknar när de kom och knackade på och försökte sälja på mig sina smutskläder med indisk brytning. Jag saknar att äta lunch med dem och lyssna på deras galna historier. Jag saknar när de sjöng för mig när jag lagat mat. Jag saknar spelningen på Scharinska då Jack dedikerade Handsome Man till mig. Jag saknar att träffa dem i min tvättstuga, jag saknar att träffa dem på bussen. Jag saknar att kunna titta ut genom fönstret och se hur det är tänt ute i lillhuset. Jag saknar när de bjöd in mig och sen ville skicka ut mig för att jag inte gillade Rihannas Umbrella. Jag saknar att fota dem i snön och när de sen hoppade runt i den som tokar. Jag saknar när de kom in och småpratade och lånade filmer. Jag saknar middagen. Den bästa middagen någonsin! Alla var helt underbart trevliga och snälla och roliga och charmiga.
Jag saknar att prata med dem, höra deras underbara röster med sina underbara dialekter.
Jag vill ha dem här igen.