Almost Pretty

Det är en lögn. För jag har - återigen - försatt mig själv i den sugiga situationen då jag inte ser någon annan sanning än att du är allt jag behöver. Du, som jag knappt känner längre. Vad hände med de gamla tiderna? Du fick mig att må så bra, och du var en sån stor del av min vardag. Jag sitter och tittar igenom min bilddagbok och inser hur mycket jag saknar dig och allt trams vi hade för oss. Vad finns kvar nu? Du börjar bli mer ett minne än en verklighet och det gör så ont. Jag mådde aldrig så bra som jag gjorde de dagar jag var med dig, helt oberoende av vad vi gjorde. Jag tittade lika gärna på film som  att sitta på stan en söndagkväll utan något vettigt att göra, bara för att du var där. Jag vill inte tro annat än att du också hade roligt, varför bjöd du annars in mig? En fest utan dig var inte ett alternativ, nu vet jag knappt om du lever.
Som jag förstår det har du det bra och det gläder mig, men jag vill veta säkert. Jag vill vara en del av det, en orsak till det. Om jag så ska vänta i flera år så finns det inget jag vill så mycket som att vara din vän igen. Blott din närvaro gör mig gladare än mycket annat. Ditt sällskap. Jag hoppas att du saknar mig med.
♥