Almost Pretty

Åh, jag hatar att jag är så lättpåverkad av småsaker. Det får mig att känna mig labil och fånig. När jag såg The Perishers på Umeå Open började jag nästan grina när de spelade Almost Pretty för att den är så fruktansvärt fin, och för att jag är så lättpåverkad av musik som tilltalar mig. Nu i efterhand sticker det till i magen så fort jag hör dem, för att jag älskar musiken, och den har ett sentimentalt värde för mig. När jag hör det nu saknar jag konserten som om det vore en viktig del av mitt liv, och som att Perishers betyder mer för mig än för någon annan. Det är mest bara konstigt, men så är det.
Jag har inte så mycket koll på mig själv just nu.