We need lies to make it through the day, we're not okay.
Jag har som ingen koll på mig själv, och det känns inte alls särskilt kul. Den här dagen har ändå varit en bra dag, det var kul i skolan och jag fick träffa Sigrid för första gången på hundra år, och även både Victor och Frida. Men under hela dagen har jag kännt av en melankolisk underton som bara har varit där.
Jag kan känna taggen för vissa saker som jag vet kommer, både nära och långt bort, men det är som inte tillräckligt för att känna mig uppriktigt glad. Jag taggar Valborg och Perishers, jag taggar att sjunga på Kulturnatta. Jag taggar att både min syster och Tarjei kommer upp snart och jag taggar att gå på Dåliga Gatan. Jag taggar sommarlovet och att sommarjobba så man får lite pengar. Men jag vet fortfarande inte vad jag ill, och nu börjar jag känna mig mer och mer ensam.
Jag försöker dela saker med mina vänner men misslyckas rätt mycket. Det känns som att folk tycker att jag är för högljud, eller ja, det är väl så jag ser på mig själv, men jag har så svårt att göra något åt det. Sen så saknar jag så mycket! Jag saknar mer det som varit än uppskattar det jag har. Det är som att jag inte alltid hinner inse vad jag har innan det hinner försvinna, och det är ingen bra egenskap. Det är även en blandning av saknad och ångest. Och sorg. Jag saknar redan Hebel av hela mitt hjärta! Jag träffar honom och rider honom fortfarande en gång i veckan och tänker fortsätta med det i åtminstone en termin till (troligen två). Men jag kommer aldrig mer få tävla honom, och där kommer ångesten in. Ångest över att jag är 18 år och nästan för gammal, och jag kan inte göra något åt det!
Jag konstaterade det idag, att vi blir bara äldre. Vi upplever alla åldrar bara en gång, vi får aldrig en andra chans. Missar du något är du körd sen. Om du klantar till det så får du leva med det.
Sen ska jag inte ljuga, jag saknar att ha en pojke i närheten. Närmare än mina manliga vänner alltså. Jag har inte tänkt på det på rätt länge, men nu börjar det komma upp. Nog har jag tänk på Joe typ varje dag sen han for, men jag har ofta varit mycket värre än så. Nu börjar det komma dock. Jag har drömt om Joe, och om andra människor, och mina drömmar har en tendens att påverka mig och mina känslor ganska ordentligt. Jag vet inte varför, men jag kan ofta känna mig helt söndermosad av för mycket känslor när jag vaknar. Ibland är jag mer upprörd när jag vaknar än när jag går och lägger mig. Plus att man ligger i det där halvvakna stadiet som gör den känslan man just upplever att bli hundra gången starkare.
Jag vet att jag gnäller, men jag vet inte bättre än så.
Jag lyssnar på Perishers, trots att det ger mig ångest.
Jag kan känna taggen för vissa saker som jag vet kommer, både nära och långt bort, men det är som inte tillräckligt för att känna mig uppriktigt glad. Jag taggar Valborg och Perishers, jag taggar att sjunga på Kulturnatta. Jag taggar att både min syster och Tarjei kommer upp snart och jag taggar att gå på Dåliga Gatan. Jag taggar sommarlovet och att sommarjobba så man får lite pengar. Men jag vet fortfarande inte vad jag ill, och nu börjar jag känna mig mer och mer ensam.
Jag försöker dela saker med mina vänner men misslyckas rätt mycket. Det känns som att folk tycker att jag är för högljud, eller ja, det är väl så jag ser på mig själv, men jag har så svårt att göra något åt det. Sen så saknar jag så mycket! Jag saknar mer det som varit än uppskattar det jag har. Det är som att jag inte alltid hinner inse vad jag har innan det hinner försvinna, och det är ingen bra egenskap. Det är även en blandning av saknad och ångest. Och sorg. Jag saknar redan Hebel av hela mitt hjärta! Jag träffar honom och rider honom fortfarande en gång i veckan och tänker fortsätta med det i åtminstone en termin till (troligen två). Men jag kommer aldrig mer få tävla honom, och där kommer ångesten in. Ångest över att jag är 18 år och nästan för gammal, och jag kan inte göra något åt det!
Jag konstaterade det idag, att vi blir bara äldre. Vi upplever alla åldrar bara en gång, vi får aldrig en andra chans. Missar du något är du körd sen. Om du klantar till det så får du leva med det.
Sen ska jag inte ljuga, jag saknar att ha en pojke i närheten. Närmare än mina manliga vänner alltså. Jag har inte tänkt på det på rätt länge, men nu börjar det komma upp. Nog har jag tänk på Joe typ varje dag sen han for, men jag har ofta varit mycket värre än så. Nu börjar det komma dock. Jag har drömt om Joe, och om andra människor, och mina drömmar har en tendens att påverka mig och mina känslor ganska ordentligt. Jag vet inte varför, men jag kan ofta känna mig helt söndermosad av för mycket känslor när jag vaknar. Ibland är jag mer upprörd när jag vaknar än när jag går och lägger mig. Plus att man ligger i det där halvvakna stadiet som gör den känslan man just upplever att bli hundra gången starkare.
Jag vet att jag gnäller, men jag vet inte bättre än så.
Jag lyssnar på Perishers, trots att det ger mig ångest.
Kommentarer
Trackback
