Almost Pretty

När vi kom upp till där vi skulle bo så for vi direkt till Visitors Center där vi skulle hämta ut våran nyckel. Det var ganska sent på kvällen så det var såklart stängt, vi hann få lite panik och tänkte att vi skulle bli tvunga att sova i bilen, men då visade det sig att de lagt ett kuvert med nyckeln i i ett sånt där informationsskåp som inte var låst! Snacka om snälla människor! Så vi flyttade in i en campingstugeliknande lägenhet i ett "radhus" där vi hade två dubbelsängar att sova i. Vi tog in alla våra grejer och fikade lite innan vi gick och la oss. Dagen efter så gick vi ut för att för första gången se naturen, och vi bodde visst på ett berg med helt fantastiskt utsikt åt alla håll! Bergväggar åt tre håll och en dal åt det fjärde! Det var lite molnigt, och på 1600m höjd så var vi nästan i molnen själva, men det blåste och duggregnade lite så vi klädde på oss ganska ordentligt innan vi for iväg på vårat första äventyr med sikte på Santa Elena Canyon.

När vi började köra ner från berget insåg vi att det var ganska skönt att det var mörkt när vi kom, för det var i princip ett stup precis bredvid den slingriga vägen vi kört på, haha. Vi följde i alla fall vägen genom bergen och molnen ned mot mitten av parken där man kunde välja två olika håll att åka åt. Mot Santa Elena eller Rio Grande Village och vi svängde alltså åt höger. När vi stannade första gången längs vägen för att gå och titta på ruinen av Sam Nail Ranch så var det plötsligt mycket varmare, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att vi bodde ganska långt uppe i bergen och nu hade åkt flera hundra meter nerdåt. Så vi fick klä av oss lite när vi gick för att titta på ruinen. Där var det också en hel del gamar som vi fick se på väldigt nära håll, och naturen var inte likt något jag sett förut. Öken. Jag har aldrig sett öken förut, och på sätt och vis har jag alltid tänkt att öken bara är sand vilket det inte var, men det var väldigt annorunda. Visst, marken var i princip bara sand och sten men det var en hel del växtlighet i form av olika buskar och kaktusväxter.

Vi stannade längs vägen,bl.a. vid Homer Wilson Ranch, och möttes hela tiden av otroligt vackra landskap och bergsformationer, knallgula fjärilar, decimeterlånga tusenfotingar, gamar och en hel del andra kryp och fåglar. Ett stopp blev på en utkiks punkt, Sotol Vista Overlook, där man kunde se hur långt som helst, och det var så vackert! På vägen ner såg vi hur bergen skiftade färg och på håll kunde vi se en massiv bergvägg stäcka sig så långt ögat kunde nå. (För er som sett Game of Thrones så påminde det väldigt mycket om "The Wall" fast utan is såklart). Vi for till Castolon Visitors Center, långt ner till väster i parken, ganska nära Santa Elena där vi skulle äta lunch. Vi gick in i den lilla butiken och lyckades skrapa ihop lite lunch i form av microvänliga hamburgare och köttgryta, inte det godaste på resan kanske, men good enough! Kvinnan som jobbade i affären var väldigt trevlig, och jag minns inte hur vi kom in på ämnet men det kom i alla fall fram att Fia var musiker så hon fick en Slow Fox-skiva som hon direkt satte i CD-spelaren. Hon var väldigt trevlig och vi pratade en del innan vi for vidare.

Santa Elena Canyon är en öppning i den stora bergväggen vi såg på håll, och vilken bergvägg sen! Om jag inte minns helt fel så var den ca 1500ft hög, vilket motsvarar ca 457m. Ut ur öppningen och längs med bergväggen rinner Rio Grande som också är gränsen till Mexiko, så berget vi såg till vänster om öppningen och långt långt åt sydost ligger alltså i Mexiko medan det åt höger ligger i Usa. Lite svårt att greppa riktigt, men mäktigt none the less! Egentligen är det meningen att man ska kunna gå in en liten bit i kanjonen (ja det heter så på svenska) men det var lite översvämmat så på sätt och vis fortsatte Rio Grande åt båda hållen vid öppningen istället för åt bara ett, så vi fick nöja oss med det lilla man kunde se från kanten. Rio Grande i sig var lite av en besvikelse, just vid Santa Elena så var den smalare än Umeälven är mitt i stan. Den var inte alls så Grande som man tänkt sig. Dessutom var den alldeles brun, haha. Vid översvämningstider är den säkert jättemäktig, men nu var den bara ganska mesig. Strömt var det dock, så den ska nog inte underskattas!

På väg tillbaka till bilen såg vi vår första Road runner (som enl. Wikipedia heter Tuppgök på svenska!) vilket gjorde oss alla väldigt glada, haha, dock inte på vägen utan i buskarna precis innan vi kom tillbaka till parkeringen. Den skulle dock bara vara den första av många visade det sig senare. Det kanske inte framkommer från texten men vi hade varit ute i flera timmar nu och bestämde oss för att åka ut till Study Butte som ligger strax utanför Big Bend för att äta middag. På väg upp från Santa Elena såg vi dock en bil som körde väldigt långsamt och med rutan nere så vi saktade in för att se vad de ville. Och tur var väl det, för det visade sig att det låg en skallerorm på vägen! Hade vi inte saktat ner och pratat med dem hade vi nog kört över den, haha. Vi körde långsamt fram och tittade på den. De andra trodde att den kanske var död då den inte rört sig över huvud taget, men den såg åtminstone inte överhörd ut. Så vi stannade och Fanny klev ur bilen (på motsatt sida) och plockade upp en lång gren för att peta lite på den. Efter några pet rörde den på sig lite lite och vi konstaterade att den inte var död, men den skallrade inte heller tyvärr. Vi kom fram till att den låg på asfalten för att sola lite, och att den helt enkelt var för van vid turister och bilar för att göra sig besväret att skallra, haha. Vi iakttog den en stund innan vi for vidare, och när vi for såg jag hur den följde bilen med blicken.

När vi kom till Study Butte konstaterade vi att det var ett ungefär lika stort samhälle som Sanderson, och precis som i Sanderson så fanns det en hel del övergivna byggnader. Vi hittade i alla fall ett litet ställe som hette Chili Pepper Café och efter just Sanderson så hade vi nog ganska höga förväntningar, men ack så fel vi hade! Servitrisen var ganska otrevlig och maten var fruktansvärd! Jag beställde en Chicken Fajita Salad vilket visade sig vara några kycklingstrimlor över isbergssallad och fyra tomatbitar. Fanny och Fia som äter LCHF tog en Chicken Fried Steak (tror jag) som visade sig vara någon slags panerad biff med kycklingsmak med redd, smaklös vit sås på. De kan ju inte äta paneringen, och inte såsen heller, så de fick skrapa av det från biffen som knappt var varken kyckling eller kött. Riktigt äckligt och inte det minsta mättande! Det var enda gången på hela resan som vi inte lämnade dricks.

På väg hem igen var modet inte riktigt på topp, men de hade i alla fall en mataffär som visade sig vara ganska bra så Fia och Fanny kunde köpa med sig lite riktig mat därifrån istället, som grillad kyckling, grönsaker, ost, grädde och ekologisk mörk choklad m.m. Så modet steg lite och när vi kom tillbaka upp till Chisos Mountain Lodge så ropade Fia till, för bredvid parkeringen stod ett rådjur och betade på gräsmattan! Så vi parkerade bilen och smög runt huset för att titta närmare, vi kom ganska nära och kunde iaktta den ett tag innan den travade iväg mot skogen.

 Good Morning!

Resan började på kvällen torsdagen 11/9 när vi satte oss i en hyrbil för att köra ner till Arlanda. Det gick väldigt bra, det enda som var drygt var vägarbetet i Sundsvall och dimman som kom och gick kring Uppsala och hela vägen till Arlanda. Fanny körde ner till Tönnebro och sen tog jag över. Vi kom fram i god tid till Arlanda och åt lite frukost innan vi checkade in vårat bagage och gick igenom säkerhetskontrollen. Väl innanför delade vi på oss för första gången, eftersom Fia och Oskar inte bokade sin resa samtidigt som min och Fannys så blev det olika resor för oss, de for via Amsterdam och Minnesota medan jag och Fanny åkte via Paris och New York. Jag har aldrig varit i någon av de städerna och kan inte riktigt ränka att jag varit där nu heller, men jag såg minsann både Eifeltornet, Frihetsgudinnan och Empire State Building från planen! Ganska mäktigt måste jag säga, särskilt Eifeltornet som verkligen var högt!

När vi kom till New York var vi tvunga att gå igenom tullen, checka om vårat bagage och byta terminal och det var INTE roligt! Vi sprang i princip konstant i en timme kändes det som, och inte hjälpte det att personalen inte kunde förklara vart vi skulle, så vi sprang upp och ner, hit och dit och höll på att dö på köpet, haha. Vi hann i alla fall, vi hade till och med lite tid till godo när vi väl kom fram till vår gate. Jag sov i alla fall i princip hela resan, jag var vaken i bilen till Arlanda och åt och sov på planen, haha. När vi landade i San Antonio, Texas så slog jag på telefonen och såg att Fia hade skickat ett sms, deras plan från Amsterdam hade blivit försenat så de hade missat sitt sista plan, men det gjorde bara att de kom kanske en halvtimme före oss istället för flera timmar. Så när vi fått vårat bagage så blev vi upphämtade i en minibuss som körde oss till vårat hotell.

Även fast jag sovit mer eller mindre hela resan så var jag såklart helt utmattad när vi kom till hotellet så det var inte svårt att sova! Lite kul var det dock när vi kom dit, ett vollyboll lag kom in i receptionen precis efter oss, och när vi var på väg mot hissen med alla våra väskor plus två gitarrer och en mandolin så frågade någon av dem "are you guys a band?". På lördagmorgonen åt vi hotellfrukost (bagles, äggröra, fikabröd, juice, kaffe, te, nygräddade våfflor m.m.) innan Oskar och Fanny for och hämtade ut hyrbilen som det visade sig, i efterhand, att vi skulle spendera närmare 90 timmar i under resan genom åtta stater. Vi började resan med ett besök på Wal-mart där vi inhandlade en del mat för resan och även frukostmat att ha i Big Bend. Vi skulle ge oss av direkt efter det men GPSn som vi fått med bilen valde att ladda ur och stängde av sig själv ungefär var 20e sekund så vi tänkte åka tillbaka till biluthyrningen för att byta, men det var lättare sagt än gjort eftersom vi inte hade en GPS, hahaha. De har ju galna korsningar i flera plan där borta så vi körde fel flera gånger innan vi hittade rätt. Men sen var vi äntligen på väg!

Vi valde att inte åka på de största motorvägarna utan istället en "lagom" för att kunna se lite mer, så vi valde väg 90 mot Del Rio och stannade första gången i Uvalde för lunch. Det blev Applebee's, alltså inget lokalt men ändå billig och god mat. Oskar, jag och Fanny åt burgare och efter att personalen gått förbi flera gånger var de tvunga att stanna och säga till Oskar: "I've never seen anyone do that before". Han åt hamburgaren med kniv och gaffel.

Längs vägarna finns det s.k. "historical markers" som finns på rastplatser intill vägen, det är en skyllt med historiska berättelser och om man skulle stanna på alla bara mellan San Antonio och Big Bend så skulle det bli en låååång resa, men vi stannade vid en i alla fall och det är en rolig idé! Nog skulle vi kunna skrapa ihop lite historier och göra samma sak i Sverige?

Efter vi kört några timmar till och passerat genom Del Rio blev vi stannade av Border Control för första gången (vi var väldigt nära mexikanska gränsen), de frågade oss om vi alla var amerikanska medborgare och jag tror att de blev lite förvånade när vi svarade att vi var från Sverige, haha. Fia och Oskars pass var nerpackade i en av deras resväskor så vi fick ställa oss på sidan av vägen så att de kunde rota fram dem. När vi öppnade bagageluckan så såg de att vi hade instrument med oss så de frågade såklart om vi var musiker och ja det var vi ju. Nästa fråga blev ju då vilken typ av musik vi spelade (jag säger vi även om jag inte riktigt räknas med i den kategorin), och Fanny förklarade då att det var lite blugrass inspirerad americana. Då frågar en av dem: "Do you know a band called Willy Clay Band?". Eh, ja? Vi KÄNNER dem! Så sjukt roligt! Willy Clay Band är ett band från Kiruna (!!) som pappa har jobbat med, och det kändes bara så sjukt random att en kille som jobbar med Border Control i södra Texas frågar oss om vi vet vilka de är! Helt klart en minnesvärd stund från resan, haha.

Andra stoppet blev i ett väldigt litet samhälle som heter Sanderson, också längs väg 90, där vi åt på ett litet diner som såg ut att vara ett renoverat bostadshus. Eller ja, det var nog precis vad det var, haha. Det var ett speciellt litet samhälle, det kändes som att man var i en film! Det tog i och för sig inte lång tid innan vi insåg att amerikanerna, och även landet, faktiskt är precis som på film. I alla fall så var säkert två av tre byggnader igenbommade, och det var inte bara i Sanderson utan i de flesta små samhällen vi åkte igenom. Det var lite sorgligt faktiskt.. I alla fall. Fia beställde en tacosallad som kom serverad i en stor tacoskals-skål, det roliga var inte salladen i sig utan det faktum att kocken var så nöjd att han var tvungen att ta kort på den innan de serverade den, haha. Jag vet inte om det var meningen att jag skulle höra vad de sa, man han kallade den i alla fall för sin "masterpiece", hahaha. Själv åt jag grillad kyckling med coleslaw, Fanny åt samma och tyckte att det var supergott, jag var inte lika imponerad. Men det var långt ifrån den sämsta maten på resan i alla fall!

När vi lämnade Sanderson så började det skymma, och jag tror att alla slumrade till lite i bilen (förutom Fanny som körde såklart) tills vi började närma oss Big Bend National Park. Varför vaknade vi just då då? Jo för att det är ganska svårt att sova i en bil som plötsligt måste tvärbromsa för att inte köra över djur! Vi såg prärievargar, kaniner, eventuellt ett navelsvin, nått rådjur och kanske en räv. Det var inte alltid man hann registrera vad det var för djur men en hel del var det i alla fall! Vi körde till sist in genom entrén till nationalparken och slingrade oss sakta men säkert upp till Chisos Mountain Lodge där vi skulle bo!

Sagan fortsätter i nästa avsnitt om Big Bend National park! Haha.

♥

Åh du underbara jetlag! Jag tror aldrig jag har haft så mycket jetlag någonsin förut, jag känner mig helt mörbultad, haha. Jag kom hem i tisdags och kände mig helt okej, jag sov två timmar innan ridningen och det gick hur bra som helst att rida! Sen ställde jag klockan på halv tio så att jag skulle få en ordentlig natts sömn, men jag har inget minne av att telefonen ringde utan jag sov till ett och kände mig helt försörd när jag vaknade. Jag tog mig knappt ur sängen och vaknade inte riktigt till förrän två-tre timmar senare. Idag blev det nästan samma sak, men jag hörde åtminstone väckaren, dock bara två gånger och när jag väl vaknade så var klockan halv tre, haha. Jag hade tänkt försöka gå till skolan idag, men första lektionen missade jag med hästlängder (8.30) och andra började för ungefär en halvtimme sen och ca 20 minuter hade jag precis klivit upp. Det sägs ju att det tar lika många dagar som timmars tidsskillnad att bli normal igen, och eftersom jag inte har någon lektion imorgon så blir det nog lagom med två eftermiddagslektioner på måndag och tisdag.

Ridningen i alla fall, den är det bara att härda för, haha. Det hjälper såklart att det är på kvällen, och jag har redan hunnit rida tre gånger sen jag kom hem! I tisdags var det hoppning med Monika som vanligt och det gick superbra! Hon snuddade vid några bommar men rev bara ett hinder på hela lektionen och det var troligen bara för att det hade höjts och att hon inte var beredd på det. Vi hade relaterade avstånd och hoppade två linjer i följd och på slutet höjdes alltså utsprången. Hon rev första men inte andra, och vi tog om första direkt och då rev hon inte heller! Så inför kvalet till satsningsryttare så känns det faktiskt väldigt bra nu! Emmeli verkar också peppad på att jag ska tävla Monika och hon sa att man helt enkelt får höja upp på framhoppningen ganska direkt så att hon är beredd på höjden när man väl går in på banan. Det som känns svårast just nu är inte rivningar faktiskt utan snarare omhoppningen! Eller ja, det är väl rivning i omhoppningen som kommer bli vårat down fall, haha. Om vi inte får en bra distans till hindret så går hon ju bara rakt igenom och om man inte kan ta snäva svängar och korta distanser så ligger man ju direkt efter... Jaja, det är lång tid kvar, vi kommer hinna träna mycket innan dess! Dessutom var det inte bara de uteblivna rivningarna som var bra utan också Monikas stora framsteg i styrka! Hon har blivit mycket mycket starkare i höger galopp som hon har ganska svårt för, hon landade i rätt galopp varjegång vi hoppade linjen och hon kunde hålla den genom den snäva svängen fram till andra linjen. Jag var hur nöjd som helst med henne!

Men tre hästar? Jo jag köpte en lektion igår och fick hoppa med Nix! Det gick faktiskt väldigt bra och jag fick den fina kommentaren av Rebecca: "Klara det ser ju jättebra ut, han galopperar ju med alla fyra benen!" Hahaha. Klockren kommentar eftersom jag sa "han hoppar ju med alla fyra ben!" till Maria i tisdags. Men det är helt klart en komplimang när man rider Nix som gärna släpar bakbenen i backen. Han tyckte nog också att det var ganska roligt, han drog några glädjeskutt efter det högre hindret på sista rundan, haha.

Häst nummer tre är ingen mindre än världens bästa Mageno! Han var på återbesök samma dag som jag flög till USA och blev friskförklarad, så finaste Frida tog på sig att sätta igång honom tills jag kom hem! Så igår red jag honom första gången och även om han hade väldigt svårt att koncentrera sig med alla kompisar på andra sidan avspärrningen (ponny hade teori så ca 25% var ledigt i ridhuset) så var det som att komma hem. Vilken underbar häst alltså! Jag ska som sagt sätta igång honom nu så det blir häst på heltid för mig ett tag, men det är väldigt lyxigt att han ändå inte är min häst så jag behöver bara rida, hehe. Det blir middag hos Amon idag så jag ska ta hem Cookies idag också, bästkatten! Jag har saknat mitt lilla fluff. Så det blir att rida Mageno lite senare än planerat idag men häst har teori så vi kan rida inne på en liten del av ridhuset ändå. Vi behöver alltså inte vara ute i mörkret och kylan vilket känns skönt.

Det kommer komma en massa text och bilder om resan i staterna (åtta stycken för att vara exakt!) men jag har inte orkat/hunnit än.

♥