I tisdags när vi började rida fram på ridlektionen bad Emmeli mig att påminna henne efter lektionen att hon hade något att berätta för mig. Jag funderade en stund över vad det kunde vara men glömde sen bort det när lektionen kom igång. Efteråt kom jag dock ihåg det och inte i min vildaste fantasi hade jag väntat mig att hon skulle säga att Hebel skulle dö. Så fort hon sagt det började jag grina och jag har grinat till och från enda sen dess, han skulle ju aldrig dö! Jag har alltid haft en dröm om att jag skulle bli smal och rik och köpa den ponnyn, så sent som för ett par veckor sen skrev jag till och med ut just det på bloggen, men så blev det inte. Strax efter att han blivit friskförklarad efter sin årslånga vila blev han halt igen och när han röntgades hittades en massa pålagringar som aldrig skulle försvinna. Han hade ont och kunde inte hålla hullet, han förtjänade inte att lida. Men han förtjänade inte heller att bli sjuk från början. Världens snällaste, raraste, charmigaste och mest fantastiska ponny genom alla tider, han älskade livet på ridskolan, han var lika glad efter 9år på Surf som han var när han kom dit. En sån ponny borde inte få dö, de är alldeles för sällsynta.
Tisdag kväll matade jag honom med massor av hästgodis och korn medan Anneli och Emmeli drog av honom skorna, jag klappade, kliade, kramade och pussade på honom innan jag lämnade över honom till Evelina att säga farväl. Onsdag morgon fick han somna in.
Jag hatar sorg, Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag vill inte göra något, jag vill inte sova för då börjar jag tänka, och jag vill inte tänka på något, för hur jag än gör kommer tankarna alltid in på Hebel. Jag kommer aldrig få se honom igen, min dröm kommer aldrig att gå i uppfyllelse. Han finns inte längre. Han har slutat att existera.
Jag är på sätt och vis glad över att det ändå gått så pass lång tid sen jag sist fick rida honom, att jag har fått rida andra fina hästar och ponnyer efter honom. Jag kommer aldrig glömma Hebel och hur mycket jag älskade honom, men det finns många likheter mellan honom och Mageno, precis som Hebel så älskar han att springa fort och hoppa högt, vilket är lite av en tröst. Men det kommer att vara tufft att komma till stallet och veta att han inte längre finns kvar.
Hebel, 2000-2014. Vila i frid.
