Almost Pretty

Just nu är jag mer nöjd med livet än jag varit på.. jag vet inte hur många år! Jag tror inte att jag har trivts så här bra i min egen vardag sen jag började gymnasiet och hade hela livet framför mig, men det har inte direkt varit en dans på rosor efter det. Jag har varit sjuk länge men vägrat inse det själv, och med brist på kunskap i min omgivning tog det flera år innan en god vän till mig påpekade att jag hade många ADD-liknande tendenser och först som 21åring tog jag tag i saken och pratade med en psykolog. Nu visade det sig att jag inte hade ADD men vad det var för fel på mig fick jag aldrig veta, de tänkte inte längre hjälpa mig på psykiatrin och jag hade helt enkelt inte orken att driva saken vidare. Jag hade fått antidepressiv medicin i uteslutningssyfte (har man ADD kan man ha depressionssymptom och tvärtom) och trodde länge att det blev bättre, men egentligen var det bara lättnaden att bli sjukskriven som fick mig att må tillfälligt bättre. Efter ett år fick jag byta medicin och sen var det som att kliva på en hiss som snabbt steg mot himlen. När sjukskrivningen gick ut i slutet av April i år hade jag inte alls lika svårt att tänka mig ett riktigt vuxet liv som jag haft bara några månader tidigare. Jag var väl inte supersnabb i starten så jag skrev in mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen först 20/5 och hann söka två jobb på ungefär 1½ månad innan jag fick ett. Jag fick gå på någon typ av träff på AF dit folk med "problem" fick gå för att få hjälp att veta vad man skulle kunna söka extra stöd för inför ett framtida jobb men bara några dagar efter att jag gick på andra av två träffar fick jag jobb och som det ser ut nu kommer de där träffarna kvitta - för nu är jag så gott som frisk.

Innan jag sökte jobb på Volvo sökte jag först ett jobb på O'learys, jag fick inte jobbet och inte ens ett svar. När jag sökte jobbet på Volvo (via Lernia då) så gick jag i princip in med inställningen att jag inte alls ville ha jobbet, men om man är arbetslös och inskriven på AF måste man ju söka jobb så jag gjorde det. Tjänsten jag sökte först var för sommarjobb och när jag fick mailet om att jag inte gått vidare i uttagningsprocessen brydde jag mig faktiskt inte så mycket. Men bara några dagar senare fick jag ett sms om att de ville ha in mig på intervju och inskriven på AF som jag var så var det ju bara att dra dit. Det var först en presentation inför en större grupp och sen fick man gå på en kortare enskild intervju med en person på Lernia. Jag fick turligt nog sitta med en kvinna vars föräldrar ville att hennes barn skulle börja på Wadorfdagis så vi hade lite gemensamt i alla fall, men när det kom till referenserna kändes det inte lika bra längre. Att jag har varit sjukskriven i 1½ år är inte direkt något jag vill skriva på mitt CV, och eftersom jag inte direkt läst några poäng på universitetet heller så är mitt CV i princip tomt sedan våren 2011. Man skulle ju dessutom ha minst två referenser men eftersom min bästa referens tyvärr dog i lungcancer sista året jag jobbade på Waldorf (älskade Barbro) så hade jag som ingen aktuell referens, men jag hade åtminstone frågat Eva som var sekretariatsansvarig på ponnyhopptävlingen där jag jobbade som funktionär om hon kunde vara min referens så jag hade, om än ganska irrelevant, i alla fall en referens. Jag fick faktiskt höra från Eva strax efter intervjun när jag träffade henne i stallet att de faktiskt hade ringt och pratat med henne och Lernia-kvinnan hade låtit väldigt positiv så det var ju kul att höra. Vid det här laget hade jag faktiskt börjat ändra inställning, att jobba på Volvo kanske inte skulle vara så illa ändå!

Typ en vecka efter att Eva berättat att hon blivit uppringd av Lernia svarade jag - för ovanlighetens skull - i telefon när ett främmande nummer kom upp och då var det en annan person på Lernia som sa att de troligen skulle behöva ha in folk på Volvo snart och frågade om jag kunde gå på en hälsoundersökning så att jag hade det bortgjort inför en eventuell anställning och jag sa självklart ja. Så dagen efter (en onsdag) for jag ut till Alviva (företagshälsovården) vid Volvo där jag fick kissa i en kopp, mätas, vägas, klämma på en boll, testa synen och hörseln och svara på några frågor innan jag blev informerad att mitt urin skulle skickas till Karolinska Sjukhuset för drogtest men om det kom tillbaka negativt skulle de meddela Lernia att jag var fit for fight. Nu hade jag rent utav börjat hoppas på att få jobbet, och med tanke på att det kostar pengar för Lernia att skicka mig till Alviva började hoppet stiga. Jag var där på onsdagen innan midsommar och fredagen en vecka senare fick jag ett sms.

"Volvo behöver personal redan nästa vecka, kan du komma in och skriva på kontrakt på söndag?". Bara sådär så hade jag fått ett jobb! Allt var så overkligt, jag hade inte ens varit inskriven på AF i 1½ månad och jag hade bara sökt två jobb och så fick jag ett - bara sådär! Så jag infann mig på Lernia på angiven tidpunkt tillsammans med 13 andra personer och slog mig ner i första lediga stol på främre raden i konferensrummet. Efter lite allmän information och påskrivning av diverse dokument räknade de upp oss efter hur vi satt och de första sex skulle börja på DO3 och starta på tisdagen två dagar senare kl.10.00. Var jag faktiskt hamnade på Volvo och vilka jag började jobba tillsammans med var alltså en total slump eftersom jag lika gärna kunnat känna mig "rebellisk" och satt mig i bakre raden, men det blev i alla fall jag, Clara, Per, Adam, Mattias och Olof som hamnade på DO3 på förmiddagsskiftet där det efter väldigt kort tid visade sig att jag skulle trivas som handen i handsken.

I tisdags förra veckan infann jag mig i receptionen på Volvo och fick tillsammans med ovannämnda gå till Lernias lokala kontor där vi fick kläder och skor innan det var dags för visning av vår blivande arbetsplats. Efter några timmars information och provisorisk lunchrast blev vi utslussade till befintlig personal som skulle lära upp oss. Jag hamnade med en väldigt trevlig kille som heter Micke och jag hade nog tur som hamnade med just honom, vi tänker lite likadant och ser mönster bland lådorna, och dessutom tror han - precis som jag - på att man lär sig bäst av att få göra. I början var det bara en himla massa konstiga ord och förkortningar och metallbitar men efter några dagar började sakerna falla på plats i hjärnan och allt fick en betydelse. Jag kom ihåg alla olika hyttyper och kunde på egen hand välja rätt grejer beroende på vad som stod på den lilla blinkande skylten. Micke tror som sagt på "learning by doing" så även om han var med fick jag ganska snabb göra saker på egen hand även om han var där om jag undrade något. Efter några dagar började han rent utav gå iväg så jag fick tänka helt på egen hand och i onsdags fick jag efter fyra timmar börja gå själv.

 

Jag klev upp 04.20 tre dagar i rad första veckan och har den här veckan (förutom måndagen som var en informationsdag) jobbat 14.30-00.00 och jag har gjort det med glädje! Jag var först att få börja gå själv, och när det dessutom gick väldigt bra så kunde jag inte känna mig annat än nöjd! Jag har förvånat mig själv på så många plan de senaste veckorna att jag knappt kan förstå det själv. Att gå från att inte kunna gå upp på morgonen för minsta lilla till att kliva upp 04.20 och cykla 6km till jobbet. Att gå från "jag vill ju egentligen inte jobba på Volvo men.." till att få ett jobb jag tycker riktigt bra om. Att gå från rädslan att bli frisk och tvingas ut i arbetslivet innan jag var redo till att fråga mig själv om det här inte är något jag borde gjort ännu tidigare. Allt har gått så extremt fort men det känns så otroligt bra att jag kan inte annat än älska livet just nu - något jag inte kunnat göra helhjärtat på många år. Jag är extremt stolt över mig själv att jag faktiskt tagit mig hit, och jag är ännu mer glad över att jag klarar av och tycker om den vardagen jag har nu. Jag har redan vant mig vid tanken att gå treskift, missa ridningen var tredje vecka och att cykla 1,2 mil om dagen. Jag har gått från att sova 12 timmar/dygn och titta på tv-serier resterande 12 timmar till att ha ett riktigt vuxet liv med ansvar, viljekraft och matlådor. Var orken kom ifrån har jag ingen aning, men plötsligt fanns den bara där. Allt föll på plats och det var väl helt enkelt min tur att må bra. Jag har i och för sig haft lite av en mjukstart med kortare veckor och semester efter 9 arbetsdagar, men efter 1½ års sjukskrivning så tror jag att det kan vara ganska bra, men jag längtar redan nu tills produktionen drar igång igen om fyra veckor, även fast jag kommer börja kl.22.42 på en söndagskväll och inte sluta förrän 05.48 på måndagsmorgonen. Det blir skiftgång, konstiga arbetstider, missade ridlektioner och inga möjligheter till att åka buss, men jag är så otroligt peppad på framtiden att inget kan förstöra för mig just nu. Jag har äntligen ett riktigt liv, och jag älskar det.

Jag är frisk.

♥